Börjar bli nervös över det här med att bo ensam igen.

Sure det gick bra hos syster, men det va mindre än en vecka, och då kom ångesten ikapp.

Jag trodde att det skulle bli enkelt, att det skulle gå fort.

Att jag bara skulle sluta hos psykologen, flytta direkt till Gävle och börja jobba som en normal person.

Men inser nu att det va en orealistisk dröm, wtf...

Jag har gått hemma med paniksyndrom i mer än ett år, tror man behöver gå lite försiktigare fram då.

2 steg framåt, 1 steg bakåt.

Mitt huvud känns som en stor traffikolycka sedan sista sessionen med Nency.

Klockan är två på natten, och det känns som att det är dags att sova.

Men, jag vågar inte gå och lägga mig.

Yeah, thats right! 21 åringen vågar inte gå in i sovrummet, släcka lampan och stirra i skuggorna.

Inte efter inatt...Snacka om att bli psykad av mardrömar, och det va min absoluta horror.

Så nej, jag tänker inte gå och lägga mig, inte med risken att "träffa" henne igen...

Why won't she just leave me alone?

Börjar tänka på det gamla barnprogramet Vintergatan, så fanns det nå monster som hete Mutanter, tyckte dom va sjukt läskiga. Inte bara deras utseende, utan att dom kunde KÄNNA ens räddsla, att man drog dom åt sig då, och då blev man ju ännu räddare! En ond cirkel.

Det är så jag känner nu, att jag bara fyller mitt huvud med räddsla och monster, och att dom kommer och tar mig vilken sekund som hälst.

På så sätt hatar jag vinter, det är mörkt hela tiden.

Då kan man inte sitta vaken och vänta tills ljuset kommer.

Jag hatar att jag är så rädd, paranoid och orealistisk, för jag inser ju själv hur löjlig jag låter.

Nej, det här med sova har börjat bli ett stort problem nu dom senaste månaderna, kanske är dags att ta ut the magic stuff från apoteket.

Drömmer man när man tar sömnpiller? I hope not...

So, haft ångest sedan igår.

Misstänker att det har nått att göra med mötet med socialen, började bli dålig efter det.

Det är en sån där mysig 24 timmar om dygnet ångest som jag hade förut, eller 23 timmar och 59 minuter.

När jag vaknar upp mår jag bra, kan andas, har känsel i hela kroppen.

Sen tänker jag "....det är nånting jag ska ora mig för. det är nånting som är fel", and then it all comes crashing down.

Börjat få ont i magen igen, men det är ju väntat med ångesten.

Och så oroar jag mig över jul, inga pengar till julklappar :/ jag som gillar att köpa klappar.

Nu börjar flytten komma närmare, gjorde en intresseanmälan på en lägehet idag, just for fun.

Har ett möte med socialen imorgon, ska ta upp avslutet med psykolgen, lägenhet och lite mer, wish me good luck!

OM jag får bidrag för lägeheten(tekniskt sett grejer till lägenheten, men...) så skulle det vara awesomeness!

Mina tankar ligger ganska mycket på flytt nu, och jag kommer på mig själv med att tänka mycket på det förflutna.

Vänner man brukade dela sitt innersta med, gruppen man ville ha approval av...Jag inser nu att jag inte har hanterat det förflutna, jag har inte gått vidare. Jag är fortfarande 15 år, och det mesta jag vill i livet är att mina kompisar ska acceptera mig för den jag är.

Den där, längtan ligger fortfarande kvar där inser jag nu, och jag tänker "varför? varför lever jag i det förflutna?".

Och då pluppar ett av nencys sista ord upp "lev i KAN världen, och KUNDE världen".

Anledningen till varför jag är kvar i det förflutna är nog för att jag har drömt mig igenom dom sista åren, jag har inte märkt att alla andra har levt vidare.

Hmm, intressant.

Så, hur ska man hantera det förflutna för att kunna gå vidare?

Tror jag haft ett Almost-Panik attack hela kvällen... Insåg det inte förens nu när jag började lugna ner mig framför datorn, jag blir faktiskt fysiskt sjuk av att inte prata med folk O.O

Thats some fucked up shit right there.

Men nu har jag pratat med L ett tag, så känner mig lite bättre <3

So, idag hade jag sista sessionen med Nency.

Har gått i flera dagar och tänk på om jag skulle köpa en ros till henne, som tack för allt(sure jag har betalat för att få hjälp, men hon har varit for awesome med mig).

Så efter att ja letat efter en blommaffär i fagersta i 30 min så gav jag upp, och DÅ hittade jag den...Typiskt^^'

Sista mötet kändes väldigt konstigt, en människa som jag delat mina allrda mörkaste, och innersta drömmar med. Och nu ska man inte ses igen.

Hon såg ut att bli väldigt glad över rosen iallafall, speciellt när jag förklarade vilka problem jag hade med att köpa den.

Viste inte om det va för oprofessionellt att köpa nånting åt henne, men sen gick jag på känsla, precis som hon har lärt mig.

Haha, hon såg så stolt ut :')

Det va ett fint sista minne iallafall.

Nu ska jag fortsätta att utvecklas utan henne, för att ta mig ut ur "dröm" livet till verkliga livet.

Älskar när folk tar ut på mig när dom är sura på nån annan.

I just freaking love it.

Gävle, you are the one thing that keeps me going now.

So don't let me down.

Övrigt, så kom jag precis på att jag inte har haft ont i magen på 2 dagar.

Första gången på typ, mer än ett halvår. Go me.

Jag och Nency har talat mycket om framtiden och vad jag vill ha i den, inte förens nu som jag inser att jag aldrig ens har erkänt för mig själv att jag vill ha en "normal" framtid.

Jag har alltid dissat sånt. *White picket fence*

Har börjar inse att jag faktiskt vill ha det jag alltid har hatat, det är lite förvirrande.

Lite förvirrande att faktiskt känna hop för framtiden, nu måste jag bara ta steget.

Im wating for my real life to begin (8) är en låt som har varit fast i mitt huvud i några år, troligen för att det är så jag har känt hela tiden, bara väntat på att det ska hända.

Den här panik syndromen är faktiskt det bästa som har hänt mig(freak-alert), för det har fått mig att ändra mitt liv.

Sure jag är scared as hell  ibland, och vill bara gömma mig igen, men då tänker jag på nått mor sagt till mig "vill du fortsätta leva som du gjort hela ditt liv?", och så fort  jag tänkt det så släpper det, underbart.

Jag tycker faktiskt jag förtjänar ett "normalt" liv nu :)