Ända sedan jag va barn har jag varit extremt medveten om det mörka i världen, the things that go "bump" in the night, sakerna lärarna på lekis aldrig pratade om men ofta läste om i tidningen.

Jag har svårt att minnas en tid då jag inte va medveten, då jag inte va rädd för en bil som saktade in brevid mig i mörkret, då jag inte blev rädd för en man som gav mig en exta lång blick.

Har jag alltid varit såhär? Nej, det tror jag inte. Jag tror att ju mer jag sett och hört om vad som händer i världen och i min egen omgivning så har det hänt natruligt.

För att skydda migsjälv.

Men jag börjar bli trött, trött på att ständigt se fara i varje hörn, att alltid vara berädd på att slås för mitt liv. Jag har gått på 100% så länge nu, min energi börjar ta slut, och jag börjar tänka "är det verkligen värt det?". Nej, jag är inte självmordsbenägen, bara trött på att vara rädd hela tiden. Jag önskar att jag kunde få uppleva lite godhet, lite ljus i mänskligheten, bara för att se att det är möjligt.

Jag vet att jag har en tendens att se det onda i allt och alla, men det är så jag har lärt mig, det är så man överlever.

"Ta inte godis från främligen, prata inte med folk du inte känner", vi får lära oss från barnsben att främligar är farliga, varför skulle dom vara mindre farliga när vi har växt upp? För att vi inte är barnsligt naiva längre?

Går vi inte hem med en främling efter nån drink i löftet om lycka? Öppnar vi inte upp oss för den där främmlingen som verkar upprikigt intresserad av hur vi mår?

Vart börjar medvetheten och vart slutar föreställningen?

Är det bättre att tro att alla främlingar vill oss ont, eller är det bättre att vara det naiva barnet som hoppar in i bilen med löftet om godis?

Är det bättre att uppleva faktiskt smärta än att gå runt hela livet med räddslan för den?