Alltså, jag vet inte vad det är för fel på mig.

Den senaste veckan har jag varit så grymt, hatisk mot folk jag känner.

Men jag blir helt crazy när jag ser "ute med finaste. finaste tjejerna och jag äter." WHO THE FUCK CARES?

Dom som söker bekräftelse så jävla uppenbart. Jag förstår inte varför, men jag blir skit förbannad. Varför tar jag det så personligt att folk söker bekräftelese genom meningslösa uppdateringar och bilder? Det är ju inte ett nytt beteende direkt. Men nu ser jag på det annorlunda, why? Jag  vet ju att det är nått som pågår i mig, det är ju inte deras fel att jag blir upprörd.

Jag vet inte, kanske bara är laddningar som behöver få komma upp på ytan. Önskar det kunde gå över dock, tar på krafterna att vara så arg hela tiden, min ångest blir bara värre.

Jag ser bara fel överallt.

Jag vill att detta ska gå över nu, så jag kan få lite vårkänsla, för första gången på 2 år.

Känns dumt att prata om vår när Shanti fortfarande är borta, men är i rätt så stark förnekelse när det kommer till honom. Klarar inte av mer badness nu.

Men jag hade en uppenbarelse här i veckan när jag hade ett mental breakdown.

"Life isn't about waiting for the storm to pass, it's about learning to dance in the rain"

Shanti har varit borta sedan i Tisdags morse, alltså mer än 48 timmar nu. Om han va människa skulle polisen börja leta efter honom nu.

Humans suck.

Har gått igenom stora delar av grannskapet och ropat efter honom, till och med nere i byn, nothing, inte ett spår.

Jag fattar inte varför, han är 9 år, han skulle inte ha rymmt, så mycket vet jag.

Åh, mitt högljuda monster, jag är din eviga slav bara du kommer HEM, jag saknar dig. Snälla kom hem, jag orkar inte grina mer och seriöst, den här familjen klarar inte av mer nu.

Isa, mormor, Gryn, Raymond, Kia och nu detta. Sure vi får pauser, typ 1 månad, kanske 2. MEN, jag skulle vlija leva mitt liv utan att vänta på att himmlen ska falla över mig, jag är så sjuktigt trött på den här skiten som följer efter vår familj.

Varför kan vi inte bara få vara glada att leva? Dom seanste veckorna har jag börjat mått bättre, och sen BAM Kia dör. Jag mådde awesome hemma hos Elin, och sen EN dag efter jag kommit hem, BAM Shanti är borta.

Vad har vi gjort för att förtjäna detta? Att hela vårat liv ska vara en evig battle för att överleva. Fucking SCREW överleva, jag vill LEVA för en gångs skull i mitt misserabla jävla liv!

I så många år nu har jag sagt " det blir bättre nästa år. det blir bättre bara jag överlever detta."...det blir inte bättre, varför vägrar jag att inse det? Det står alltid ett större, mer skräckinjagande monster efter det andra.

Är det meningen att man ska behöva kämpa så här mycket? Att överleva enbart för att överleva? Känns rätt så meningslöst.

Fick plötsligt en hemsk känsla av att mitt liv redan är utstakat för mig, and theres nothing i can do to change it.

Så, det va vist ett tag sedan jag skrev här, insåg nyss att jag bara verkar skriva när jag mår dåligt. Känner faktiskt sällan ett behov att skriva när jag mår bra nu för tiden, hmm.

Eller bra är väl överdrift, "stabilt" iallafall.

Dom senaste 2 veckorna har min ångest långsamt höjts, och jag förstår fortfarande inte varför. Jag har haft ett rätt så stabilt mående de senaste, 2 månaderna tror jag? Kanske bara håller på att gå ner i en svacka igen, eller så är det för att mormor dog för ett år sedan snart, eller att jag ska åka till Elin för första gången sen Gryn.

Den senaste tiden har jag kommit på mig själv med att sakna den tiden alldeles efter Gryn dog, när jag grinade hela tiden och allt va nattsvart. Hennes död kändes mer verklig då, sorgen kändes rätt, fuck the world, det va så skönt på nått sätt.

Jag har inte den sorgen nu, mina ögon värker inte av tårar längre, min själ värker inte av saknad 100% av tiden. Jag saknar den sorgen, det känns inte rätt att bara gå vidare.

Men det är den grymma saningen, livet går vidare.

Jag lyssnade på musik i min mobil idag, när en mening pluppade ur så tydligt,

"Holding back won't turn back time, belive me i've tried".

Det va ett slag i magen faktiskt. För jag insåg att det är faktiskt just det jag gjort de senaste året, holding back, för vad? Antar att det känns som att en bit av henne fortfarnde finns kvar om jag kan tänka "sist jag va hos Elin levde Gryn. sist jag va på en dejt levde gryn..."

På nått sjukt sätt känns det som att jag sviker henne när jag gör nånting, tex, att gå "våran" runda med Ruth, känns helt so not okay, känns som att det säger "jag är klar med dig, out of sight out of mind".

Jag vill komma över detta, men ändå inte, im inlove with my sorrow, och jag vill inte släppa dig.

Tror mycket av det kan vara därför jag är så ångest-ig över att åka till Elin på Fredag, då försvinner det ochså.

Känns som att ju mer saker jag gör, ju mer suddar jag ut hennes minne.

Nu låter jag otroligt emo, men K dog faktiskt igår så då får man vara lite emo. Ändock känns det bättre idag, lite iallafall, bara mycket ångest just nu. Hoppas bara jag klarar av Samordningsteamet imorgon, har varit riktigt kämpigt att gå dit den här veckan, fick till och med en "nästan" panickattack i måndags när jag kom dit, det va länge sedan.

Nej, nu ska jag sluta babbla och försöka sova.

Cap.Emo signing out :)

Tog upp med mor det där om "cry and freak out in the bathroom" grejen, och tydligen kommer hon igår det. Huh, jag som trodde jag va så diskret! Haha.

Har haft jobbig ångest i en veckas tid nu, känns som att jag nådde toppen inatt, såå förihoppningsvis blir det lite bättre.

Kanske kan gå på en promenad nu utan att nästan svimma!

Tror mycket av ångesten har berott på julen/nyår, eller kanske mer mina tankar kring det. Haha, jag har blivit så....

*i have to see what's behind the curtain*, även om det sårar mig, eller förändrar min livsstil.

Känns som att julen va ett första steg till en större förändring. För första gången firade jag inte jul, och det va skönt! Men när kvällen kom, så smög sig ensamheten hem, eller, en tomhet kanske? Ja, en tomhet.

En tomhet som heter Gryn, du har lämnat ett fint hål i min själ gumman.

Menmen, på en mindre emo note: detta va ochså den trevligaste julen på länge!

Träffade Special Agent B, och vi spenderade några timmar i mitt kök. Och drack mormors kaffe, väldigt starkt kaffe! Haha, eller så har jag blivit mesig efter all koffeinfri kaffe?

Par eller inte, du fyller min mörka själ med ljus! <3

Av nån anledning kände jag för att svansa förbi min blogg idag, och så ser jag "För ett år sedan", nedaför står det "Tell me this night is over" Och "no light, no light".

Två inlägg som jag skrev för precis ett år sedan, och båda handlade om Tortis.

Det stod inte direkt va det handlade om, men jag gissar på att vi precis hade varit hos vetrinären i Fagersta och han precis sagt "Jag gillar inte formen på den...." (formen på en av tumörerna).

Ucsh, jag minns så väl att jag skrev det där, hur jag mådde, känns som att det va igår. Haha, det va runt den tiden jag började bryta ihop inne på toaletten. Jag ville inte stressa gryn, så då gick jag in i badrummet uppe, gled nerför väggen och bara bröt ihop. Kändes så skönt, att bara få ut alla panik tankar, känslor. Om något, lite ohygieniskt att ligga i fosterställning på toalett golvet...XD

Och snart är det ett år sedan operationen, den 5 januari, when all hell broke loose. Har fortfarande svårt att släppa skuldkänslorna, jag vet att det inte går att förändra det förflutna, men jag blir så besviken på past me.

Jaja, jag gjorde väl det bästa jag kunde under dom omständigheterna.

Jag har levt i förnekelse så länge nu.

Ända sedan jag va barn har jag varit extremt medveten om det mörka i världen, the things that go "bump" in the night, sakerna lärarna på lekis aldrig pratade om men ofta läste om i tidningen.

Jag har svårt att minnas en tid då jag inte va medveten, då jag inte va rädd för en bil som saktade in brevid mig i mörkret, då jag inte blev rädd för en man som gav mig en exta lång blick.

Har jag alltid varit såhär? Nej, det tror jag inte. Jag tror att ju mer jag sett och hört om vad som händer i världen och i min egen omgivning så har det hänt natruligt.

För att skydda migsjälv.

Men jag börjar bli trött, trött på att ständigt se fara i varje hörn, att alltid vara berädd på att slås för mitt liv. Jag har gått på 100% så länge nu, min energi börjar ta slut, och jag börjar tänka "är det verkligen värt det?". Nej, jag är inte självmordsbenägen, bara trött på att vara rädd hela tiden. Jag önskar att jag kunde få uppleva lite godhet, lite ljus i mänskligheten, bara för att se att det är möjligt.

Jag vet att jag har en tendens att se det onda i allt och alla, men det är så jag har lärt mig, det är så man överlever.

"Ta inte godis från främligen, prata inte med folk du inte känner", vi får lära oss från barnsben att främligar är farliga, varför skulle dom vara mindre farliga när vi har växt upp? För att vi inte är barnsligt naiva längre?

Går vi inte hem med en främling efter nån drink i löftet om lycka? Öppnar vi inte upp oss för den där främmlingen som verkar upprikigt intresserad av hur vi mår?

Vart börjar medvetheten och vart slutar föreställningen?

Är det bättre att tro att alla främlingar vill oss ont, eller är det bättre att vara det naiva barnet som hoppar in i bilen med löftet om godis?

Är det bättre att uppleva faktiskt smärta än att gå runt hela livet med räddslan för den?

"Do not stand at my grave and weep,

I am not there; I do not sleep.

I am a thousand winds that blow,

I am the diamond glints on snow,

I am the sun on ripened grain,

I am the gentle autumn rain.

When you awaken in the morning’s hush

I am the swift uplifting rush

Of quiet birds in circling flight.

I am the soft star-shine at night.

Do not stand at my grave and cry,I am not there; I did not die."

Gryn-17 veckor.

Mormor-7 månader.