Det har varit ett par dramatiska och traumatiska veckor och nu börjar det äntligen lugna ner sig.

Gryns stygn ser helt awesome ut(ska ta kort på dem) och hennes mage börjar bli bättre.

Och bara för att allt börjar lugna ner sig så blir min mage/ångest upprörd.

Men inatt SOV jag faktiskt, hela jäkla natten! Tack vare en viss person som lättade min ångest igår med ett så generöst erbjudande(tack, i owe you for life).

Nu ska jag försöka komma på vad jag kan äta idag utan att göra min kära mage upprörd.

Så ont som jag hade i magen igår har jag nog aldrig haft i hela mitt liv, aldrig känt sån smärta. Trodde seriöst att nånting skulle brista i mig. Bröt ihop och grinade efter morgon promenaden(tekniskt sett grinade jag under promenaden ochså...) och mor ville tvinga iväg mig till akuten, men jag hade gett upp, inget mer "9 timmar på aktuten för att komma hem utan svar", över min döda kropp.

Tur det inte va nånting farligt iallafall, sjukt lättad, men förstår fortfarande inte varför jag fick så ont :S

Övrigt så börjar jag tappa faith på det där med att hitta lägenhet, verkar ju omöjligt att hitta nått i centrum utan köpoäng O.O

Har börjat kolla på supersize vs superskinny igen, och här för nån dag sedan så sa den där mannen nånting som har verkligen fasnat i mitt huvud!

That voice on your shoulder that says "i'll start my diet tomorrow", and im here to tell you that, that voice wants to kill you.

Kändes så riktat mot mig! Story of my life liksom. "ringer läkaren imorgon. slutar äta godis imorgon. en sista dag bara.jag börjar leva imorgon."

Jag har kämpat mot den där rösen i flera år nu, och dom senaste veckorna har jag börjat lägga märkte till den bättre.

I runt 5 veckor nu har jag tänkt "nä, jag ringer läkaren imorgon istället", det hände aldrig.

Jag börjar inse att om nånting ska hända imorgon, måste jag göra nånting idag för att det ska ske.

Så, idag tog jag mig i kragen efter att ha hört den där rösten på min axel och tog kontakt med socialen, som jag "ska göra imorgon" har tänkt att göra i 2 veckor.

Ringde till läkaren efter 5 veckors "gör det imorgon", och inga bad news där...Tror jag.

Och efter en veckas "jag väntar en dag till" så tog jag kontakt med Dom.

Och efter ungefär 3 veckors "jag äter grönsaksgratäng imorgon" så ska jag äta det idag!

Haha, vi får se hur det går.

Cepe astma, cepe ångest, cepe allt.

So, haft ångest sedan igår.

Misstänker att det har nått att göra med mötet med socialen, började bli dålig efter det.

Det är en sån där mysig 24 timmar om dygnet ångest som jag hade förut, eller 23 timmar och 59 minuter.

När jag vaknar upp mår jag bra, kan andas, har känsel i hela kroppen.

Sen tänker jag "....det är nånting jag ska ora mig för. det är nånting som är fel", and then it all comes crashing down.

Börjat få ont i magen igen, men det är ju väntat med ångesten.

Och så oroar jag mig över jul, inga pengar till julklappar :/ jag som gillar att köpa klappar.

Tror jag haft ett Almost-Panik attack hela kvällen... Insåg det inte förens nu när jag började lugna ner mig framför datorn, jag blir faktiskt fysiskt sjuk av att inte prata med folk O.O

Thats some fucked up shit right there.

Men nu har jag pratat med L ett tag, så känner mig lite bättre <3

Älskar när folk tar ut på mig när dom är sura på nån annan.

I just freaking love it.

Gävle, you are the one thing that keeps me going now.

So don't let me down.

Övrigt, så kom jag precis på att jag inte har haft ont i magen på 2 dagar.

Första gången på typ, mer än ett halvår. Go me.

Det ser nog ut som jag flyr, och det känns som att jag flyr.

Men om man tar bort "the escape" känslan över det hela, så känns det inte som att jag flyr, jag räddar mig själv.

Jag har så mycket känslor och tankar nu, vet inte riktigt vart jag ska göra av dom.

Försöker tänka på det Nency säger med "björntjänst", men jag har så svårt att ta det till mig.

Det är inte så det fungerar i vår familj, det har varit så här hela mitt liv, och då är det svårt att bara bryta "mönstret", att börja sätta gränser.

Vart är gränsen för tjänst och björntjänst?

Vart sätter man gränsen för att skydda sin mentala hälsa?

Går alla andras hälsa för min?

Lite sånt som försegår i mitt huvud den senaste tiden.

Jag har ingen aning vart denna gräns är, vet du?