Shanti har varit borta sedan i Tisdags morse, alltså mer än 48 timmar nu. Om han va människa skulle polisen börja leta efter honom nu.

Humans suck.

Har gått igenom stora delar av grannskapet och ropat efter honom, till och med nere i byn, nothing, inte ett spår.

Jag fattar inte varför, han är 9 år, han skulle inte ha rymmt, så mycket vet jag.

Åh, mitt högljuda monster, jag är din eviga slav bara du kommer HEM, jag saknar dig. Snälla kom hem, jag orkar inte grina mer och seriöst, den här familjen klarar inte av mer nu.

Isa, mormor, Gryn, Raymond, Kia och nu detta. Sure vi får pauser, typ 1 månad, kanske 2. MEN, jag skulle vlija leva mitt liv utan att vänta på att himmlen ska falla över mig, jag är så sjuktigt trött på den här skiten som följer efter vår familj.

Varför kan vi inte bara få vara glada att leva? Dom seanste veckorna har jag börjat mått bättre, och sen BAM Kia dör. Jag mådde awesome hemma hos Elin, och sen EN dag efter jag kommit hem, BAM Shanti är borta.

Vad har vi gjort för att förtjäna detta? Att hela vårat liv ska vara en evig battle för att överleva. Fucking SCREW överleva, jag vill LEVA för en gångs skull i mitt misserabla jävla liv!

I så många år nu har jag sagt " det blir bättre nästa år. det blir bättre bara jag överlever detta."...det blir inte bättre, varför vägrar jag att inse det? Det står alltid ett större, mer skräckinjagande monster efter det andra.

Är det meningen att man ska behöva kämpa så här mycket? Att överleva enbart för att överleva? Känns rätt så meningslöst.

Fick plötsligt en hemsk känsla av att mitt liv redan är utstakat för mig, and theres nothing i can do to change it.

Av nån anledning kände jag för att svansa förbi min blogg idag, och så ser jag "För ett år sedan", nedaför står det "Tell me this night is over" Och "no light, no light".

Två inlägg som jag skrev för precis ett år sedan, och båda handlade om Tortis.

Det stod inte direkt va det handlade om, men jag gissar på att vi precis hade varit hos vetrinären i Fagersta och han precis sagt "Jag gillar inte formen på den...." (formen på en av tumörerna).

Ucsh, jag minns så väl att jag skrev det där, hur jag mådde, känns som att det va igår. Haha, det va runt den tiden jag började bryta ihop inne på toaletten. Jag ville inte stressa gryn, så då gick jag in i badrummet uppe, gled nerför väggen och bara bröt ihop. Kändes så skönt, att bara få ut alla panik tankar, känslor. Om något, lite ohygieniskt att ligga i fosterställning på toalett golvet...XD

Och snart är det ett år sedan operationen, den 5 januari, when all hell broke loose. Har fortfarande svårt att släppa skuldkänslorna, jag vet att det inte går att förändra det förflutna, men jag blir så besviken på past me.

Jaja, jag gjorde väl det bästa jag kunde under dom omständigheterna.

Jag har levt i förnekelse så länge nu.

"Do not stand at my grave and weep,

I am not there; I do not sleep.

I am a thousand winds that blow,

I am the diamond glints on snow,

I am the sun on ripened grain,

I am the gentle autumn rain.

When you awaken in the morning’s hush

I am the swift uplifting rush

Of quiet birds in circling flight.

I am the soft star-shine at night.

Do not stand at my grave and cry,I am not there; I did not die."

Gryn-17 veckor.

Mormor-7 månader.

Kan inte komma ihåg sist jag hade en god natts sömn, utan att vakna var och varje timme, utan mardrömmar.

Värsta att att vakna så jävla utmattad, ingen energi alls i kroppen(eller sinnet).

Inatt va det som värst, Ruth va paranoid för alla spöken i lägenheten dvs hon satt och skakade, morrade och kollade runt i hela rummet.

Tror inte hon gick och la sig förren 4, när det hade börjat ljusna lite ute.

Jag saknar Gryn, hon kunde försvara en och sig själv för den delen.

På tal om, så har jag råkat kalla Ruth för Gryn två dagar i rad, imorse när det hände höll jag på att bryta ihop.

På tal om mental breakdowns, igår kom jag på att jag verkligen behöver nått roligt i mitt liv, snart, vet inte hur länge  till jag klarar av att gå på reserver.

*15-20 min senare*

Skulle sätta mig och kolla igenom bilder på Gryn(va faktiskt nån vecka sedan sen nu), men hann bara till första så bröt jag ihop.

Bilden är från 2008, när jag fortfarande bodde hos far.

Sån skillnad på hennes utseende, fylligare päls, mindre grått runt ögonen, inte den där smärtsamma blicken som hon hade dom sista veckorna.

Att det redan är 9 veckor nu.  

Fick en, större yrsel attack igår i Fagersta.

Har inte haft en sån på flera månader, alltid lika kul.

Men min kära lilla syster blev rejält orolig, så hon hämtade mig vid busstationen när jag kom till Norberg.

Och det slutade med att vi beställde pizza, och sedan lekte i hennes lägenhet i några timmar.

Haha, märkre igår hur pratsjuk man blir när man bor ensam^^ Vi pratade om det mesta mellan himel och jord iallafall, me mest Naruto, (pedo-) barndoms minnen, I och Tort.

När vi pratade om I, sa J "jag väntar fortfarande på att hon ska komma tilbax", det kändes lite morbit roligt, med tanke på att jag kom på här för nån kväll sedan att jag fortfarande väntar på att gryn ska komma tillbax.

Det här med döden är lite weird,tror aldrig jag kommer riktigt förstå, hur nån man älskar kan vara här en sekund och sen bara vara borta.

Kroppen kan vara kvar, men allt som gjorde den personen är borta, för evigt.

7 veckor redan, idag kom jag inte ens på att det va fredag förren vi va påväg till sala. 13.30, personligt rekord!

Jag har tänkt på det här med Fredagar den här veckan, och just nu fick jag en uppenbarelse.

Alla dåliga saker händer när jag är hemma, på Fredagar.

Okej, förrutom den /där/ gången, men då viste jag redan innan att det skulle gå illa.

Under alla år har Fredagar varit min Heliga dag, för andra är det Söndagar, min va Fredag.

Tills den Fredagen för 2 år sedan, ända sedan dess har jag varit rädd för Fredagar, och det verkar som att the curse fortsätter.

Soo, jag tänkte om det här är livets sätt att få mig att komma ur huset, break the curse!

Än så länge har det inte funkat, menmen, jag kanske kommer dit en dag snart.

Kanske nånting bra kan börja hända på Fredagar snart.

På tal om Fredags curse, nu är klockan snart 18:30, tiden jag dredar varje Fredag.

Men idag har jag faktiskt bara gråtit en gång, konstigt med tanke på hur jag har mått hela dagen.

Inatt började jag nästan grina när jag tänkte på hur mycket jag saknar dig, och när jag yttrade orden "jag saknar dig Gryn" så svarade andarna med en smäll i köket.

Då försvann plötsligt mitt krav att grina, haha...

Må vi ses snart igen Tort, Nanna saknar dina parabol öron.