Har den senaste timmen suttit och läst om vitaminbrist och diabetes, needless to say att jag flippade ur.

Men som tur va så va min privata sjuksköterska online, som förklarade att det va nära på omöjligt att jag har diabetes nu.

Alltså det va sjukt att läsa om vitamin brister, jag måste ju fan ha brister på allt, eller bara diabetes.

Dom senaste veckorna har jag tränat på "okej, du är döende. nu kan det inte bli värre, so why are you acting like a crazy person?".

Jag utmanar migsjälv hela tiden, varje gång jag blir haywire(galen) så flippar jag ju såklart ur, men efter en stund, en timme, 2 timmar, när jag har nått toppen, när jag är så utmattad av ångest att jag bara vill dö, då, säger jag till mig själv-

Logiska Paulina:ja, din tunga(eller vad det nu är jag fokuserar på) kanske sväller upp, den kanske kväver dig, then what?

Ångest Paulina: ja, men då kvävs jag ju! Jag HATAR att kvävas!

Logiska Paulina: yes, det gör vi. men, om du kvävs nu, så tar det kanske 2-3 minuter, sen är du död. Du slipper det här.

Jag har testat den här grejen många gånger de senaste 2 åren, och det har aldrig fungerat, inget konstigt med det tyckte jag.

Men nu i förra veckan när det hände, så insåg jag varför det inte fungerade.

Jag är faktiskt rädd för att dö.

Och det låter väl inte så konstigt, dom flesta är väl rädd för att dö, men, jag trodde inte jag va det, jag trodde jag välkommnade döden.

Så nu dom seanste veckorna när jag tänkt på döden och vad det innebär, så, antar jag att ja har hanterat min räddsla för döden, nästan.

För när jag tänkte "...sen är du död. Du slipper det här", så blev jag faktiskt lite lugnare. Det har aldrig hänt förrut, att jag har stoppat en panikattack med en tanke.

Sure jag fick åka hem till mor ändå för att jag mådde så dåligt, men, jag kunde ha mått mycket värre!

Jag tror det va detta som led till min freaky mardröm.

Var vid en sjö, en mörk, svart sjö, en sån man förväntar sig att döda människor ligger i botten av och drar ner en.

Det va stor stuga, ett äldre par, och en liten pojke.

Det äldre paret berättade att pojkens föräldrar dött i sjön, malda av båtens propeller. Efter det bestämde jag mig glatt för att simma ut i den mörka sjön, i det mörka vädret. Jag känner ett motstånd när jag simmar, som att, nånting drar mig tillbax, men jag låter inte det stoppa mig.

Tills, jag känner att nått drar ner mig i sjön.  Jag kämpar inte, det är meningslöst, jag låter det hända, jag tar ett djupt andetag och mina lungor fylls med vatten, jag behåller mitt lugn, andas in vattnet, känner hur mörkret omsluter mig som en varm jacka, när jag känner att jag dras upp, jag är på ytan, den lilla pojken drar mig i land.

Väl på land förklarar säger det äldre paret "han är alltid orolig att folk ska drunka här".

Efter min nära döden upplevelse bestämmer jag mig för att jag och pojken ska simma till andra sidan ön, att han ska beskämpa sina räddslor för vattnet.

Likadant igen, motstånd i vattnet, jag dras nästan bakåt, men fortsätter glatt, tills jag vänder mig om och ser att pojken har stannat, han ser kroppar i vattnet, jag ser att räddslan håller på att ta över honom, så jag distraherar honom, hejar på honom tills vi kommer till andra sidan.

Va sjukt depp efter den här drömmen, låter ju som att jag är självmordsbenägen i den. Men sen när jag fick en större drömtydningen av mor så blev jag faktisk glad.

Jag kommer fortfarande igår känslan av, peace, när jag va under vattnet, när jag andades in vattnet.

En låt som jag alltid älskat från min själ dök upp efter denna dröm, Florence and The machine- Never let me go.

Och en mening har etsat sig fast i mitt sinne efter den där drömmen.

Im not giving up, im just giving in (8)

Kan inte komma ihåg sist jag hade en god natts sömn, utan att vakna var och varje timme, utan mardrömmar.

Värsta att att vakna så jävla utmattad, ingen energi alls i kroppen(eller sinnet).

Inatt va det som värst, Ruth va paranoid för alla spöken i lägenheten dvs hon satt och skakade, morrade och kollade runt i hela rummet.

Tror inte hon gick och la sig förren 4, när det hade börjat ljusna lite ute.

Jag saknar Gryn, hon kunde försvara en och sig själv för den delen.

På tal om, så har jag råkat kalla Ruth för Gryn två dagar i rad, imorse när det hände höll jag på att bryta ihop.

På tal om mental breakdowns, igår kom jag på att jag verkligen behöver nått roligt i mitt liv, snart, vet inte hur länge  till jag klarar av att gå på reserver.

*15-20 min senare*

Skulle sätta mig och kolla igenom bilder på Gryn(va faktiskt nån vecka sedan sen nu), men hann bara till första så bröt jag ihop.

Bilden är från 2008, när jag fortfarande bodde hos far.

Sån skillnad på hennes utseende, fylligare päls, mindre grått runt ögonen, inte den där smärtsamma blicken som hon hade dom sista veckorna.

Att det redan är 9 veckor nu.  

Fick en, större yrsel attack igår i Fagersta.

Har inte haft en sån på flera månader, alltid lika kul.

Men min kära lilla syster blev rejält orolig, så hon hämtade mig vid busstationen när jag kom till Norberg.

Och det slutade med att vi beställde pizza, och sedan lekte i hennes lägenhet i några timmar.

Haha, märkre igår hur pratsjuk man blir när man bor ensam^^ Vi pratade om det mesta mellan himel och jord iallafall, me mest Naruto, (pedo-) barndoms minnen, I och Tort.

När vi pratade om I, sa J "jag väntar fortfarande på att hon ska komma tilbax", det kändes lite morbit roligt, med tanke på att jag kom på här för nån kväll sedan att jag fortfarande väntar på att gryn ska komma tillbax.

Det här med döden är lite weird,tror aldrig jag kommer riktigt förstå, hur nån man älskar kan vara här en sekund och sen bara vara borta.

Kroppen kan vara kvar, men allt som gjorde den personen är borta, för evigt.