Tror dom flesta vet att jag va något av en tablett missbrukare i gymnasiet, kunde knapra i mig både, alvedon, ipren, citodon, allt jag fick tag i.

Efter tag blev det bara av vana, 2 tabletter till frukost, 2 tab till lunch, 2 tab till middag and so forth. Det tog runt 3 år innan jag insåg vad jag gjorde.

Och då bestämde jag mig för att sluta, vilket va lättare sagt än gjort. (Jag tog ju tabletterna av en anledning.)

Jag kommer inte ihåg så mycket av när jag slutade, bara att jag hade skyjävla huvudvärk(som vanligt) och att det drog i fingrarna efter tabletter. Ucsh, fy fan va svårt det va att heja sig.

Jag tror det inte är förens nu jag börjar inse vilken effekt det har haft, back then sa jag ju alltid att alvedon aldrig fungerade och citodon gjorde sitt jobb till 20% kanske.

Använder inte smärtstillande ofta nu, nån gång i halvåret kanske.

Men idag hade jag så ont i magen, men jag skulle bestämt till marknaden och köpa nougat! Så då tog jag en citodon(vet inte om jag tog 1 eller 2 back then utan effekt), då sa mor: ska du verkligen ta en hel? en halv brukar fungera för mig, då blir jag lite yrr.

Och då svarade jag ju såklart: Nej, dom funkar ju aldrig på mig annars så.

Så då tog jag en hel, och kände inget, som vanligt.

Efter 5 minuter känner jag hur det börjar svaja i huvet, känns som att jag druckit en stor stark, OCH smärtan i magen försvinner sakta men säkert.

Vilken känsla :)

Började tänka om jag ska fixa citodon som jag kan ta, eftersom det fungerade nu. Men det kanske är dumt att chansa, är ju sjukt beroende framkallande.

Det får bli i nödfall!

Och lite allmänt, så är jag fortfarande lite stött på mig själv. När jag ser grynet leka ute med stenar och kottar får jag ett sting av skuldkänslor och tanken "gud...att bara för några dagar sedan tänkte jag avliva henne. va fan tänkte jag med?". Sjukt vad man kan tänka när man mår dåligt, är stressad, har ångest och försöker klura ut livsviktiga beslut klockan 4 på natten.

Urg, kollade precis upp dom där kurserna i stockholm igen.

Verkar som att det kommer kosta en shiny penny, eller 20 000 rättare sagt.

Introduktionskurs: 4 950 kr.

Steg 1: 5 950 kr.

Steg 2: 5 950 kr.

Steg 3: 5 950 kr.

Summa: 22 800 kr.

SOOOO... Jag SKA gå dessa kurser, det är det enda jag vet med säkerhet i livet, Frågan är bara vart man ska få dessa pengar ifrån O.O

I och för sig, sista kursen lär jag nog vänta ett tag med, med tanke på att man behöver 80 timmars praktik innan man gör den.

Men, jag skulle ochså kunna åka upp till norrland och praktisera där, då skulle jag bli klar under en vecka säkerligen.

Om jag delade upp kurserna på typ 2 år kanske det skulle gå...

Sist jag va på en begravning så va det en 18-19 årig flicka som tagit livet av sig, kände henne i runt 7 år tror jag. Dom senare åren hade vi knappt nån kontakt, och ändå när de började spela The show must go on och nån james blunt låt, så grinade jag som som en nyfödd. Hysteriskt.

Men nu, när det va en kvinna jag känt /hela/ mitt liv... Jag vet inte, känns som att jag har nån känslomässig förstoppning. Jag vill grina hela tiden, but i just can't get there.

Jag trodde verkligen att jag skulle kunna göra det på begravningen, med alla tragiska låtar, och se kistan, but no dice... As usual.

När jag satt där och lyssnade på Knocking on heavens door, och några andra låtar så kom jag på mig själv med att känna en enorm tomhet, nästan apatisk... Kanske anledningen till varför jag inte kan grina är för att jag inte kan/vill inse att mormor faktiskt är död.

Och det lämnar den här okända tomheten inom mig istället.

Försöker komma på vad jag ska ha för kläder på mig på begravningen på torsdag.

Hade tänkt att ha på mig ett par pumps jag fick av mormor, men det kanske blir lite kallt...Fast, vi kommer ju inte vara ute så mycket.

Jag har faktiskt börja sakna henne, inser nu att jag aldrig kommer höra hennes röst igen.

Nu när jag väl har klippt mig(för att hålla mitt löfte till henne), så är det lite depprimerande att inse att hon aldrig kommer få se det.

Så uppfylld med kärlek så det är inte sant!

Stunder som denna gör livet värt att leva, att ha någon som förstår en, som gör en hel.

I love my Special Agent <3

Träffade Special agent och Mr.JagHarJuIngaKänslor(haha, föörlåt!) igår, och när vi skulle skiljas så insåg jag hur mycket jag saknat henne.

Nästan ett år sedan vi träffades sist, så nu när man träffades igen blev det som en bitchslap *varför träffas vi inte oftare?*. För att jag är cepe och har ångest hela tiden.

Efter att ha stängt in mig i 2 år så slog det mig igår, jag saknar människor! Jag saknar faktiskt att vara ute bland människor, att bara umgås.

Det känns skönt, att veta att jag har lite mänsklighet kvar!

Så efter mötet igår så blev jag  mer pepp på att ta itur med lägenheten, får helt enkelt ta allting som det kommer, ekonomin kommer inte bli bättre bara för att jag oroar mig.

Dags komma ur min ångest boning, och leva igen. O.O

Tack Special Agent, för att du orkar bry dig efter allt. För att du alltid bryr dig när jag är Kapten Emo, du är beviset för att det fortfarande finns ljus i denna mörka värld. Tack för att du finns <3

Ja, jag vet inte riktigt vad jag vill skriva nu.

Jag är uppröd.

Har varit lite over the edge i några dagar nu, och det känns som att min bägare håller på att rinna över.

När folk(det & det) pratar så nickar jag och halvlyssnar, men på insidan skiker jag.

Och jag förstår inte hur dom inte ser det. Att jag vill inte höra, jag vill inte se, jag drunkar och du hjälper genom att hälla mer vatten över mitt huvud.

Antar att jag är bättre på att dölja mina känslor än jag tror.

Men min kropp börjar känna av det, min mage håller på att kollapsa igen, ångesten blir bara värre för var dag.

Och varje gång jag försöker komma på en lösning får jag bara panik, för det är så många problem, känns som att mitt huvud ska explodera.

Så, då tänker jag: fuck it, det är inte mitt ansvar, alla har sitt eget personliga ansvar över sina liv, och det är inte mitt ansvar om den inte söker hjälp, eller bara ger upp.

Jag orkar inte.

Jag har inte ens fått tid att sörja mormors död, för jag är "on call" 24/7.

What's the point of fighting? It never get's better anyway. *giving up and going to emo-wonderland*