Alltså, jag vet inte vad det är för fel på mig.

Den senaste veckan har jag varit så grymt, hatisk mot folk jag känner.

Men jag blir helt crazy när jag ser "ute med finaste. finaste tjejerna och jag äter." WHO THE FUCK CARES?

Dom som söker bekräftelse så jävla uppenbart. Jag förstår inte varför, men jag blir skit förbannad. Varför tar jag det så personligt att folk söker bekräftelese genom meningslösa uppdateringar och bilder? Det är ju inte ett nytt beteende direkt. Men nu ser jag på det annorlunda, why? Jag  vet ju att det är nått som pågår i mig, det är ju inte deras fel att jag blir upprörd.

Jag vet inte, kanske bara är laddningar som behöver få komma upp på ytan. Önskar det kunde gå över dock, tar på krafterna att vara så arg hela tiden, min ångest blir bara värre.

Jag ser bara fel överallt.

Jag vill att detta ska gå över nu, så jag kan få lite vårkänsla, för första gången på 2 år.

Känns dumt att prata om vår när Shanti fortfarande är borta, men är i rätt så stark förnekelse när det kommer till honom. Klarar inte av mer badness nu.

Men jag hade en uppenbarelse här i veckan när jag hade ett mental breakdown.

"Life isn't about waiting for the storm to pass, it's about learning to dance in the rain"

Så, det va vist ett tag sedan jag skrev här, insåg nyss att jag bara verkar skriva när jag mår dåligt. Känner faktiskt sällan ett behov att skriva när jag mår bra nu för tiden, hmm.

Eller bra är väl överdrift, "stabilt" iallafall.

Dom senaste 2 veckorna har min ångest långsamt höjts, och jag förstår fortfarande inte varför. Jag har haft ett rätt så stabilt mående de senaste, 2 månaderna tror jag? Kanske bara håller på att gå ner i en svacka igen, eller så är det för att mormor dog för ett år sedan snart, eller att jag ska åka till Elin för första gången sen Gryn.

Den senaste tiden har jag kommit på mig själv med att sakna den tiden alldeles efter Gryn dog, när jag grinade hela tiden och allt va nattsvart. Hennes död kändes mer verklig då, sorgen kändes rätt, fuck the world, det va så skönt på nått sätt.

Jag har inte den sorgen nu, mina ögon värker inte av tårar längre, min själ värker inte av saknad 100% av tiden. Jag saknar den sorgen, det känns inte rätt att bara gå vidare.

Men det är den grymma saningen, livet går vidare.

Jag lyssnade på musik i min mobil idag, när en mening pluppade ur så tydligt,

"Holding back won't turn back time, belive me i've tried".

Det va ett slag i magen faktiskt. För jag insåg att det är faktiskt just det jag gjort de senaste året, holding back, för vad? Antar att det känns som att en bit av henne fortfarnde finns kvar om jag kan tänka "sist jag va hos Elin levde Gryn. sist jag va på en dejt levde gryn..."

På nått sjukt sätt känns det som att jag sviker henne när jag gör nånting, tex, att gå "våran" runda med Ruth, känns helt so not okay, känns som att det säger "jag är klar med dig, out of sight out of mind".

Jag vill komma över detta, men ändå inte, im inlove with my sorrow, och jag vill inte släppa dig.

Tror mycket av det kan vara därför jag är så ångest-ig över att åka till Elin på Fredag, då försvinner det ochså.

Känns som att ju mer saker jag gör, ju mer suddar jag ut hennes minne.

Nu låter jag otroligt emo, men K dog faktiskt igår så då får man vara lite emo. Ändock känns det bättre idag, lite iallafall, bara mycket ångest just nu. Hoppas bara jag klarar av Samordningsteamet imorgon, har varit riktigt kämpigt att gå dit den här veckan, fick till och med en "nästan" panickattack i måndags när jag kom dit, det va länge sedan.

Nej, nu ska jag sluta babbla och försöka sova.

Cap.Emo signing out :)

Ända sedan jag va barn har jag varit extremt medveten om det mörka i världen, the things that go "bump" in the night, sakerna lärarna på lekis aldrig pratade om men ofta läste om i tidningen.

Jag har svårt att minnas en tid då jag inte va medveten, då jag inte va rädd för en bil som saktade in brevid mig i mörkret, då jag inte blev rädd för en man som gav mig en exta lång blick.

Har jag alltid varit såhär? Nej, det tror jag inte. Jag tror att ju mer jag sett och hört om vad som händer i världen och i min egen omgivning så har det hänt natruligt.

För att skydda migsjälv.

Men jag börjar bli trött, trött på att ständigt se fara i varje hörn, att alltid vara berädd på att slås för mitt liv. Jag har gått på 100% så länge nu, min energi börjar ta slut, och jag börjar tänka "är det verkligen värt det?". Nej, jag är inte självmordsbenägen, bara trött på att vara rädd hela tiden. Jag önskar att jag kunde få uppleva lite godhet, lite ljus i mänskligheten, bara för att se att det är möjligt.

Jag vet att jag har en tendens att se det onda i allt och alla, men det är så jag har lärt mig, det är så man överlever.

"Ta inte godis från främligen, prata inte med folk du inte känner", vi får lära oss från barnsben att främligar är farliga, varför skulle dom vara mindre farliga när vi har växt upp? För att vi inte är barnsligt naiva längre?

Går vi inte hem med en främling efter nån drink i löftet om lycka? Öppnar vi inte upp oss för den där främmlingen som verkar upprikigt intresserad av hur vi mår?

Vart börjar medvetheten och vart slutar föreställningen?

Är det bättre att tro att alla främlingar vill oss ont, eller är det bättre att vara det naiva barnet som hoppar in i bilen med löftet om godis?

Är det bättre att uppleva faktiskt smärta än att gå runt hela livet med räddslan för den?

Ucsh, länge sedan jag hade sån här ångest.

Sån ångest som jag hade 24/7 förrut, så bättre har det ju blivit, men fortfarande lika jobbigt när den kommer.

Varje gång den kommer nu för tiden så tror jag alltid att jag har en allergisk reaktion, så jag går alltid igenom vad jag ätit/druckit sen när det är klart så kan jag lägga fram möjligheten att det är gammal hederlig ångest.

Just nu känns det som att min tunga har fördubblats, lika mysigt som vanligt.

Och nu när jag försökte komma på roten till ångesten så va det riktigt uppenbart, för en gångs skull, tror jag.

Har varit lite nedstämd(hör Nencys röst i mitt huvud när jag använder det ordet 'är du verkligen "nedstämd?"') dom senaste dagarna, vilket jag verkligen inte förstår anledningen till.

Ångesten däremot har jag skapat själv, levt farligt i mitt huvud sen igår, haha, gick faktiskt och tänkte igår kväll hur konstigt det va att jag inte fått ångest av det... In my face.

Men, jag har gjort framsteg i alla fall, förrut kunde jag bara tänka såna tankar 1-3 minuter sen fick jag ångest, nu har jag haft dom i mitt hvuvud i 24 timmar.

Darn, nu börjar mitt ansikte domna bort ochså.

Okay, nu...Nu, försöker vi hitta lite pepp musik så att vi kan försöka få lite peppa tankar.

Long time no see.

Känns som att efter all denna tid, så borde jag kunna hantera dem bättre, men icke sa nicke.

Kan inte ens komma ihåg sist det hände, men det jag kommer ihåg är att jag aldrig mådde bättre efter dem.

Vilket jag gör nu, konstigt nog, efter ca 30 mins hysterisk grinande, hyperventilerande, "hjärtattacker", och så det där awesome plötsligt-tryck-över-bröstet-som-gör-att-jag-inte-kan-andas grejen.'

Men jag är rätt trött, på det här halvåret, en katastrof efter den andra.

Meningen "jag orkar inte mer" pluppar upp var och varanan dag i huvet, och en enorm hjälplöshet.

Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Hur accepterar man döden? Hur hanterar man att dom man älskar mest är i smärta?

Och framför allt, hur hanterar man allt kaos utan att bli galen/ge upp livet?

Ett stycke tagit från en online dagbok jag skrev väldigt mycket i förra året.

Hittade väldigt, mörka saker där, saker som jag inte känner igen, som om nån annan skrivit det.

Men är väl nästan som en annan människa nu, jämfört med förra året.

Det här inlägget nedan kommer jag ihåg svagt, vet att jag planerade att berätta för en vän om mitt "mörker", men i slutändan vågade jag inte.

”You never really know anyone until you’ve seen the monster.
And if you stay with that person even after you’ve seen if, feelt it, been in the belly of the beast, thats true love people.
If your lucky, the person is just as twisted as you, and stays with you, supports you, heals and love you.
If not, you just broke that person in half, damaged her for life and non of you will ever trust again.

If your smart, you’ll run as fast as you possible can and never look around, cause if the monster sees you, it’ll tear your soul apart.
So run, save yourself, it’s to late for me.
It’s taking over me. ”

Ju sämre jag mår i mitt vakna liv, desto skräckinjagande är mina mardrömmar.

Den har veckan har ju varit riktigt otrevlig, men, har märkt att jag ändå sover bra, annars när jag har mina "mardröms perioder" så brukar jag sova rätt ytligt.

Men igår tog det att priser, när jag vaknade från den mardrömen va jag fortfarande *fast* i drömmen, jag fattade inte riktigt att jag va vaken och att det bara va en dröm...Så jag vågade inte sträcka mig efter min mobil och skriva till Elin, för min räddsla att bli biten av ormar.

Anledningen till varför jag skriver detta nu är för att jag nyss översatte nattens mardrömmar, och jag började nästan skratta när jag läste översättningen. Det va så spot on.

With that said, jag behöver ändra mitt liv.

Det har varit ett par dramatiska och traumatiska veckor och nu börjar det äntligen lugna ner sig.

Gryns stygn ser helt awesome ut(ska ta kort på dem) och hennes mage börjar bli bättre.

Och bara för att allt börjar lugna ner sig så blir min mage/ångest upprörd.

Men inatt SOV jag faktiskt, hela jäkla natten! Tack vare en viss person som lättade min ångest igår med ett så generöst erbjudande(tack, i owe you for life).

Nu ska jag försöka komma på vad jag kan äta idag utan att göra min kära mage upprörd.