Ucsh, länge sedan jag hade sån här ångest.

Sån ångest som jag hade 24/7 förrut, så bättre har det ju blivit, men fortfarande lika jobbigt när den kommer.

Varje gång den kommer nu för tiden så tror jag alltid att jag har en allergisk reaktion, så jag går alltid igenom vad jag ätit/druckit sen när det är klart så kan jag lägga fram möjligheten att det är gammal hederlig ångest.

Just nu känns det som att min tunga har fördubblats, lika mysigt som vanligt.

Och nu när jag försökte komma på roten till ångesten så va det riktigt uppenbart, för en gångs skull, tror jag.

Har varit lite nedstämd(hör Nencys röst i mitt huvud när jag använder det ordet 'är du verkligen "nedstämd?"') dom senaste dagarna, vilket jag verkligen inte förstår anledningen till.

Ångesten däremot har jag skapat själv, levt farligt i mitt huvud sen igår, haha, gick faktiskt och tänkte igår kväll hur konstigt det va att jag inte fått ångest av det... In my face.

Men, jag har gjort framsteg i alla fall, förrut kunde jag bara tänka såna tankar 1-3 minuter sen fick jag ångest, nu har jag haft dom i mitt hvuvud i 24 timmar.

Darn, nu börjar mitt ansikte domna bort ochså.

Okay, nu...Nu, försöker vi hitta lite pepp musik så att vi kan försöka få lite peppa tankar.

Long time no see.

Känns som att efter all denna tid, så borde jag kunna hantera dem bättre, men icke sa nicke.

Kan inte ens komma ihåg sist det hände, men det jag kommer ihåg är att jag aldrig mådde bättre efter dem.

Vilket jag gör nu, konstigt nog, efter ca 30 mins hysterisk grinande, hyperventilerande, "hjärtattacker", och så det där awesome plötsligt-tryck-över-bröstet-som-gör-att-jag-inte-kan-andas grejen.'

Men jag är rätt trött, på det här halvåret, en katastrof efter den andra.

Meningen "jag orkar inte mer" pluppar upp var och varanan dag i huvet, och en enorm hjälplöshet.

Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Hur accepterar man döden? Hur hanterar man att dom man älskar mest är i smärta?

Och framför allt, hur hanterar man allt kaos utan att bli galen/ge upp livet?

Blev helt plötsligt på riktigt WÄH humör, saknar människor.

Eller plötsligt kanske det inte är, med tanke på att jag har rensat bland gamla grejer hela veckan, dvs hittat massa skol grejer med saker som "i love clabbe" på, undrar vem som skrev det...

Haha, det va fina tider det.

Synd att jag inte uppskattade mina vänner så mycket som jag gör nu i äldre dagar, kanske därför jag har tendenser att leva i det förfluta, för att jag vill ändra det, menmen, bara att se framåt nu!

Har ochså haft en uppenbarelse, jag har förlorat 2 år av mitt liv.

Seriöst, jag har inte gjort nånting i 2 år nu, bara suttit hemma och varit livrädd för allt och alla.

I mitt huvud är jag fortfarande 20.

Så nu när jag har förstått det, att 2 år har gått så inser jag ochså hur många människor som har försvunnit ur mitt liv utan att jag har märkt det. Är som att jag har haft en slöja för ögonen, och nu när den försvunnit så ser jag allt, men jag vet inte riktigt vad jag tycker om det jag ser.

Jag vet bara att jag är sjukt tacksam för de människor som faktiskt har orkat stanna med mig de senaste 2 åren, att jag inte kunnat umgås som folk, få ångest för ingenting.

Jag skulle inte kunnat klara det utan dig, så från djupet av mitt hjärta säger jag tack!

Trodde det skulle bli bättre av att åka till Stefan och Elisabeth, så man fick nånting annat att tänka på.

Men nej, smärtan och den här sickening olust-känslan satt kvar.

Smärtan i magen försvann kort efter att vi kommit hem, men har fortfarande den där olustiga känslan...

Som att nånting dåligt ska hända?(som känslan innan en panikattack)

Jag vette fan, känner mig som överkörd av en buss, stressad utan anledning och natt ångesten är tillbaks.

Om man ska se på det från en logisk synvinkel, så finns det två möjliga saker som kan orsaka detta, och nu har det väl blivit så att de båda har krockat med varandra och skapat en supernova i mitt skära psyke som agerar därefter.