Tog upp med mor det där om "cry and freak out in the bathroom" grejen, och tydligen kommer hon igår det. Huh, jag som trodde jag va så diskret! Haha.

Har haft jobbig ångest i en veckas tid nu, känns som att jag nådde toppen inatt, såå förihoppningsvis blir det lite bättre.

Kanske kan gå på en promenad nu utan att nästan svimma!

Tror mycket av ångesten har berott på julen/nyår, eller kanske mer mina tankar kring det. Haha, jag har blivit så....

*i have to see what's behind the curtain*, även om det sårar mig, eller förändrar min livsstil.

Känns som att julen va ett första steg till en större förändring. För första gången firade jag inte jul, och det va skönt! Men när kvällen kom, så smög sig ensamheten hem, eller, en tomhet kanske? Ja, en tomhet.

En tomhet som heter Gryn, du har lämnat ett fint hål i min själ gumman.

Menmen, på en mindre emo note: detta va ochså den trevligaste julen på länge!

Träffade Special Agent B, och vi spenderade några timmar i mitt kök. Och drack mormors kaffe, väldigt starkt kaffe! Haha, eller så har jag blivit mesig efter all koffeinfri kaffe?

Par eller inte, du fyller min mörka själ med ljus! <3

Är lite lätt rastlös, så varför inte uppdatera här lite!

Wow, nu kom jag inte på nånting att skriva bara för det.

Okej, jag läste inlägg från förra året här för nån dag sedan och insåg faktiskt hur lång jag har kommit sedan dess. Då, hade jag precis lärt mig att handla själv, och jag hade sån där trevlig avdomnings ångest hela tiden.

Nu har jag bara sån ångest när jag gör nått jobbigt, och handla själv kan jag utan problem! XD

Jag trodde faktiskt min ångest skulle bli värre efter Gryn.

Speaking of, gick runt "korv sven" för första gången på 2 år(har inte gått där sedan ångesten började), och jag gick ju alltid där med Gryn, många minnen där.

Det gick bra i början, men sen när vi kom upp på stigen vid skogen så bröt jag faktiskt ihop och bölade som en liten flicka. Massa minnen bara strömmade igenom mig, men ett speciellt.

Måste ha varit 3-4 år sedan(shit va tiden går fort!), vinter, typ 2 meter snö, men jag skulle promt gå på våran valiga promenad! När vi gick där vid stigen hade till och med jag svårt att gå, jobbigt att gå med så höga steg, så kollar jag bakom mig och ser Gryn hoppa i mina spår, som hon alltid gjorde.

Stackars liten, hon fick genomlida mycket pga min dumhet.

Har den senaste timmen suttit och läst om vitaminbrist och diabetes, needless to say att jag flippade ur.

Men som tur va så va min privata sjuksköterska online, som förklarade att det va nära på omöjligt att jag har diabetes nu.

Alltså det va sjukt att läsa om vitamin brister, jag måste ju fan ha brister på allt, eller bara diabetes.

Dom senaste veckorna har jag tränat på "okej, du är döende. nu kan det inte bli värre, so why are you acting like a crazy person?".

Jag utmanar migsjälv hela tiden, varje gång jag blir haywire(galen) så flippar jag ju såklart ur, men efter en stund, en timme, 2 timmar, när jag har nått toppen, när jag är så utmattad av ångest att jag bara vill dö, då, säger jag till mig själv-

Logiska Paulina:ja, din tunga(eller vad det nu är jag fokuserar på) kanske sväller upp, den kanske kväver dig, then what?

Ångest Paulina: ja, men då kvävs jag ju! Jag HATAR att kvävas!

Logiska Paulina: yes, det gör vi. men, om du kvävs nu, så tar det kanske 2-3 minuter, sen är du död. Du slipper det här.

Jag har testat den här grejen många gånger de senaste 2 åren, och det har aldrig fungerat, inget konstigt med det tyckte jag.

Men nu i förra veckan när det hände, så insåg jag varför det inte fungerade.

Jag är faktiskt rädd för att dö.

Och det låter väl inte så konstigt, dom flesta är väl rädd för att dö, men, jag trodde inte jag va det, jag trodde jag välkommnade döden.

Så nu dom seanste veckorna när jag tänkt på döden och vad det innebär, så, antar jag att ja har hanterat min räddsla för döden, nästan.

För när jag tänkte "...sen är du död. Du slipper det här", så blev jag faktiskt lite lugnare. Det har aldrig hänt förrut, att jag har stoppat en panikattack med en tanke.

Sure jag fick åka hem till mor ändå för att jag mådde så dåligt, men, jag kunde ha mått mycket värre!

Jag tror det va detta som led till min freaky mardröm.

Var vid en sjö, en mörk, svart sjö, en sån man förväntar sig att döda människor ligger i botten av och drar ner en.

Det va stor stuga, ett äldre par, och en liten pojke.

Det äldre paret berättade att pojkens föräldrar dött i sjön, malda av båtens propeller. Efter det bestämde jag mig glatt för att simma ut i den mörka sjön, i det mörka vädret. Jag känner ett motstånd när jag simmar, som att, nånting drar mig tillbax, men jag låter inte det stoppa mig.

Tills, jag känner att nått drar ner mig i sjön.  Jag kämpar inte, det är meningslöst, jag låter det hända, jag tar ett djupt andetag och mina lungor fylls med vatten, jag behåller mitt lugn, andas in vattnet, känner hur mörkret omsluter mig som en varm jacka, när jag känner att jag dras upp, jag är på ytan, den lilla pojken drar mig i land.

Väl på land förklarar säger det äldre paret "han är alltid orolig att folk ska drunka här".

Efter min nära döden upplevelse bestämmer jag mig för att jag och pojken ska simma till andra sidan ön, att han ska beskämpa sina räddslor för vattnet.

Likadant igen, motstånd i vattnet, jag dras nästan bakåt, men fortsätter glatt, tills jag vänder mig om och ser att pojken har stannat, han ser kroppar i vattnet, jag ser att räddslan håller på att ta över honom, så jag distraherar honom, hejar på honom tills vi kommer till andra sidan.

Va sjukt depp efter den här drömmen, låter ju som att jag är självmordsbenägen i den. Men sen när jag fick en större drömtydningen av mor så blev jag faktisk glad.

Jag kommer fortfarande igår känslan av, peace, när jag va under vattnet, när jag andades in vattnet.

En låt som jag alltid älskat från min själ dök upp efter denna dröm, Florence and The machine- Never let me go.

Och en mening har etsat sig fast i mitt sinne efter den där drömmen.

Im not giving up, im just giving in (8)

Såg precis en film som heter The Freedom Writers, trodde den skulle vara en sån där typisk "vit lärare kommer till en svart skola med bråkiga ungar och slutar med att hon får pli på dem".

Men icke sa nicke! Man fick se mer ingående hur det är att vara gängmedlem, vilka konsevenser det blir av att säga "nej", att vilja vara en normal unge.

Jag har aldrig riktigt brytt mig om att lära mig om gäng, man har ju alla fördomar redan att man "vet" saker om dem.

Men, man vet nog lika mycket om dessa gäng som man vet om vanliga människor, inte ett skvatt.

Needless to say att jag(+ en mor) halvgrinade ett ex antal gånger under filmens gång.

Och när filmen slutar, så visar det sig att det är baserad on a true story.

The Freedom Writers Diary.

Ibland är välden vacker.

Blev helt plötsligt på riktigt WÄH humör, saknar människor.

Eller plötsligt kanske det inte är, med tanke på att jag har rensat bland gamla grejer hela veckan, dvs hittat massa skol grejer med saker som "i love clabbe" på, undrar vem som skrev det...

Haha, det va fina tider det.

Synd att jag inte uppskattade mina vänner så mycket som jag gör nu i äldre dagar, kanske därför jag har tendenser att leva i det förfluta, för att jag vill ändra det, menmen, bara att se framåt nu!

Har ochså haft en uppenbarelse, jag har förlorat 2 år av mitt liv.

Seriöst, jag har inte gjort nånting i 2 år nu, bara suttit hemma och varit livrädd för allt och alla.

I mitt huvud är jag fortfarande 20.

Så nu när jag har förstått det, att 2 år har gått så inser jag ochså hur många människor som har försvunnit ur mitt liv utan att jag har märkt det. Är som att jag har haft en slöja för ögonen, och nu när den försvunnit så ser jag allt, men jag vet inte riktigt vad jag tycker om det jag ser.

Jag vet bara att jag är sjukt tacksam för de människor som faktiskt har orkat stanna med mig de senaste 2 åren, att jag inte kunnat umgås som folk, få ångest för ingenting.

Jag skulle inte kunnat klara det utan dig, så från djupet av mitt hjärta säger jag tack!

Trodde det skulle bli bättre av att åka till Stefan och Elisabeth, så man fick nånting annat att tänka på.

Men nej, smärtan och den här sickening olust-känslan satt kvar.

Smärtan i magen försvann kort efter att vi kommit hem, men har fortfarande den där olustiga känslan...

Som att nånting dåligt ska hända?(som känslan innan en panikattack)

Jag vette fan, känner mig som överkörd av en buss, stressad utan anledning och natt ångesten är tillbaks.

Om man ska se på det från en logisk synvinkel, så finns det två möjliga saker som kan orsaka detta, och nu har det väl blivit så att de båda har krockat med varandra och skapat en supernova i mitt skära psyke som agerar därefter.

Tror dom flesta vet att jag va något av en tablett missbrukare i gymnasiet, kunde knapra i mig både, alvedon, ipren, citodon, allt jag fick tag i.

Efter tag blev det bara av vana, 2 tabletter till frukost, 2 tab till lunch, 2 tab till middag and so forth. Det tog runt 3 år innan jag insåg vad jag gjorde.

Och då bestämde jag mig för att sluta, vilket va lättare sagt än gjort. (Jag tog ju tabletterna av en anledning.)

Jag kommer inte ihåg så mycket av när jag slutade, bara att jag hade skyjävla huvudvärk(som vanligt) och att det drog i fingrarna efter tabletter. Ucsh, fy fan va svårt det va att heja sig.

Jag tror det inte är förens nu jag börjar inse vilken effekt det har haft, back then sa jag ju alltid att alvedon aldrig fungerade och citodon gjorde sitt jobb till 20% kanske.

Använder inte smärtstillande ofta nu, nån gång i halvåret kanske.

Men idag hade jag så ont i magen, men jag skulle bestämt till marknaden och köpa nougat! Så då tog jag en citodon(vet inte om jag tog 1 eller 2 back then utan effekt), då sa mor: ska du verkligen ta en hel? en halv brukar fungera för mig, då blir jag lite yrr.

Och då svarade jag ju såklart: Nej, dom funkar ju aldrig på mig annars så.

Så då tog jag en hel, och kände inget, som vanligt.

Efter 5 minuter känner jag hur det börjar svaja i huvet, känns som att jag druckit en stor stark, OCH smärtan i magen försvinner sakta men säkert.

Vilken känsla :)

Började tänka om jag ska fixa citodon som jag kan ta, eftersom det fungerade nu. Men det kanske är dumt att chansa, är ju sjukt beroende framkallande.

Det får bli i nödfall!

Och lite allmänt, så är jag fortfarande lite stött på mig själv. När jag ser grynet leka ute med stenar och kottar får jag ett sting av skuldkänslor och tanken "gud...att bara för några dagar sedan tänkte jag avliva henne. va fan tänkte jag med?". Sjukt vad man kan tänka när man mår dåligt, är stressad, har ångest och försöker klura ut livsviktiga beslut klockan 4 på natten.

Urg, kollade precis upp dom där kurserna i stockholm igen.

Verkar som att det kommer kosta en shiny penny, eller 20 000 rättare sagt.

Introduktionskurs: 4 950 kr.

Steg 1: 5 950 kr.

Steg 2: 5 950 kr.

Steg 3: 5 950 kr.

Summa: 22 800 kr.

SOOOO... Jag SKA gå dessa kurser, det är det enda jag vet med säkerhet i livet, Frågan är bara vart man ska få dessa pengar ifrån O.O

I och för sig, sista kursen lär jag nog vänta ett tag med, med tanke på att man behöver 80 timmars praktik innan man gör den.

Men, jag skulle ochså kunna åka upp till norrland och praktisera där, då skulle jag bli klar under en vecka säkerligen.

Om jag delade upp kurserna på typ 2 år kanske det skulle gå...