Alltså, jag vet inte vad det är för fel på mig.

Den senaste veckan har jag varit så grymt, hatisk mot folk jag känner.

Men jag blir helt crazy när jag ser "ute med finaste. finaste tjejerna och jag äter." WHO THE FUCK CARES?

Dom som söker bekräftelse så jävla uppenbart. Jag förstår inte varför, men jag blir skit förbannad. Varför tar jag det så personligt att folk söker bekräftelese genom meningslösa uppdateringar och bilder? Det är ju inte ett nytt beteende direkt. Men nu ser jag på det annorlunda, why? Jag  vet ju att det är nått som pågår i mig, det är ju inte deras fel att jag blir upprörd.

Jag vet inte, kanske bara är laddningar som behöver få komma upp på ytan. Önskar det kunde gå över dock, tar på krafterna att vara så arg hela tiden, min ångest blir bara värre.

Jag ser bara fel överallt.

Jag vill att detta ska gå över nu, så jag kan få lite vårkänsla, för första gången på 2 år.

Känns dumt att prata om vår när Shanti fortfarande är borta, men är i rätt så stark förnekelse när det kommer till honom. Klarar inte av mer badness nu.

Men jag hade en uppenbarelse här i veckan när jag hade ett mental breakdown.

"Life isn't about waiting for the storm to pass, it's about learning to dance in the rain"

Shanti har varit borta sedan i Tisdags morse, alltså mer än 48 timmar nu. Om han va människa skulle polisen börja leta efter honom nu.

Humans suck.

Har gått igenom stora delar av grannskapet och ropat efter honom, till och med nere i byn, nothing, inte ett spår.

Jag fattar inte varför, han är 9 år, han skulle inte ha rymmt, så mycket vet jag.

Åh, mitt högljuda monster, jag är din eviga slav bara du kommer HEM, jag saknar dig. Snälla kom hem, jag orkar inte grina mer och seriöst, den här familjen klarar inte av mer nu.

Isa, mormor, Gryn, Raymond, Kia och nu detta. Sure vi får pauser, typ 1 månad, kanske 2. MEN, jag skulle vlija leva mitt liv utan att vänta på att himmlen ska falla över mig, jag är så sjuktigt trött på den här skiten som följer efter vår familj.

Varför kan vi inte bara få vara glada att leva? Dom seanste veckorna har jag börjat mått bättre, och sen BAM Kia dör. Jag mådde awesome hemma hos Elin, och sen EN dag efter jag kommit hem, BAM Shanti är borta.

Vad har vi gjort för att förtjäna detta? Att hela vårat liv ska vara en evig battle för att överleva. Fucking SCREW överleva, jag vill LEVA för en gångs skull i mitt misserabla jävla liv!

I så många år nu har jag sagt " det blir bättre nästa år. det blir bättre bara jag överlever detta."...det blir inte bättre, varför vägrar jag att inse det? Det står alltid ett större, mer skräckinjagande monster efter det andra.

Är det meningen att man ska behöva kämpa så här mycket? Att överleva enbart för att överleva? Känns rätt så meningslöst.

Fick plötsligt en hemsk känsla av att mitt liv redan är utstakat för mig, and theres nothing i can do to change it.

Så, det va vist ett tag sedan jag skrev här, insåg nyss att jag bara verkar skriva när jag mår dåligt. Känner faktiskt sällan ett behov att skriva när jag mår bra nu för tiden, hmm.

Eller bra är väl överdrift, "stabilt" iallafall.

Dom senaste 2 veckorna har min ångest långsamt höjts, och jag förstår fortfarande inte varför. Jag har haft ett rätt så stabilt mående de senaste, 2 månaderna tror jag? Kanske bara håller på att gå ner i en svacka igen, eller så är det för att mormor dog för ett år sedan snart, eller att jag ska åka till Elin för första gången sen Gryn.

Den senaste tiden har jag kommit på mig själv med att sakna den tiden alldeles efter Gryn dog, när jag grinade hela tiden och allt va nattsvart. Hennes död kändes mer verklig då, sorgen kändes rätt, fuck the world, det va så skönt på nått sätt.

Jag har inte den sorgen nu, mina ögon värker inte av tårar längre, min själ värker inte av saknad 100% av tiden. Jag saknar den sorgen, det känns inte rätt att bara gå vidare.

Men det är den grymma saningen, livet går vidare.

Jag lyssnade på musik i min mobil idag, när en mening pluppade ur så tydligt,

"Holding back won't turn back time, belive me i've tried".

Det va ett slag i magen faktiskt. För jag insåg att det är faktiskt just det jag gjort de senaste året, holding back, för vad? Antar att det känns som att en bit av henne fortfarnde finns kvar om jag kan tänka "sist jag va hos Elin levde Gryn. sist jag va på en dejt levde gryn..."

På nått sjukt sätt känns det som att jag sviker henne när jag gör nånting, tex, att gå "våran" runda med Ruth, känns helt so not okay, känns som att det säger "jag är klar med dig, out of sight out of mind".

Jag vill komma över detta, men ändå inte, im inlove with my sorrow, och jag vill inte släppa dig.

Tror mycket av det kan vara därför jag är så ångest-ig över att åka till Elin på Fredag, då försvinner det ochså.

Känns som att ju mer saker jag gör, ju mer suddar jag ut hennes minne.

Nu låter jag otroligt emo, men K dog faktiskt igår så då får man vara lite emo. Ändock känns det bättre idag, lite iallafall, bara mycket ångest just nu. Hoppas bara jag klarar av Samordningsteamet imorgon, har varit riktigt kämpigt att gå dit den här veckan, fick till och med en "nästan" panickattack i måndags när jag kom dit, det va länge sedan.

Nej, nu ska jag sluta babbla och försöka sova.

Cap.Emo signing out :)