Shanti har varit borta sedan i Tisdags morse, alltså mer än 48 timmar nu. Om han va människa skulle polisen börja leta efter honom nu.

Humans suck.

Har gått igenom stora delar av grannskapet och ropat efter honom, till och med nere i byn, nothing, inte ett spår.

Jag fattar inte varför, han är 9 år, han skulle inte ha rymmt, så mycket vet jag.

Åh, mitt högljuda monster, jag är din eviga slav bara du kommer HEM, jag saknar dig. Snälla kom hem, jag orkar inte grina mer och seriöst, den här familjen klarar inte av mer nu.

Isa, mormor, Gryn, Raymond, Kia och nu detta. Sure vi får pauser, typ 1 månad, kanske 2. MEN, jag skulle vlija leva mitt liv utan att vänta på att himmlen ska falla över mig, jag är så sjuktigt trött på den här skiten som följer efter vår familj.

Varför kan vi inte bara få vara glada att leva? Dom seanste veckorna har jag börjat mått bättre, och sen BAM Kia dör. Jag mådde awesome hemma hos Elin, och sen EN dag efter jag kommit hem, BAM Shanti är borta.

Vad har vi gjort för att förtjäna detta? Att hela vårat liv ska vara en evig battle för att överleva. Fucking SCREW överleva, jag vill LEVA för en gångs skull i mitt misserabla jävla liv!

I så många år nu har jag sagt " det blir bättre nästa år. det blir bättre bara jag överlever detta."...det blir inte bättre, varför vägrar jag att inse det? Det står alltid ett större, mer skräckinjagande monster efter det andra.

Är det meningen att man ska behöva kämpa så här mycket? Att överleva enbart för att överleva? Känns rätt så meningslöst.

Fick plötsligt en hemsk känsla av att mitt liv redan är utstakat för mig, and theres nothing i can do to change it.