Jag och Nency har talat mycket om framtiden och vad jag vill ha i den, inte förens nu som jag inser att jag aldrig ens har erkänt för mig själv att jag vill ha en "normal" framtid.

Jag har alltid dissat sånt. *White picket fence*

Har börjar inse att jag faktiskt vill ha det jag alltid har hatat, det är lite förvirrande.

Lite förvirrande att faktiskt känna hop för framtiden, nu måste jag bara ta steget.

Im wating for my real life to begin (8) är en låt som har varit fast i mitt huvud i några år, troligen för att det är så jag har känt hela tiden, bara väntat på att det ska hända.

Den här panik syndromen är faktiskt det bästa som har hänt mig(freak-alert), för det har fått mig att ändra mitt liv.

Sure jag är scared as hell  ibland, och vill bara gömma mig igen, men då tänker jag på nått mor sagt till mig "vill du fortsätta leva som du gjort hela ditt liv?", och så fort  jag tänkt det så släpper det, underbart.

Jag tycker faktiskt jag förtjänar ett "normalt" liv nu :)

Har lite illamående kvar från drömmarna inatt, det va inte horror mardrömmar som jag normaltvis har för dom klarar jag av någolunda bra nu för tiden.

Nej, dom här va... Well. I den första dog jag, och kom till efterlivet, där träffade jag min guide/ängel Peter stormare(som jag av nån anledning ville kalla Alice, men det fick jag inte...).

Han gav mig och en annan kille "uppdrag" som vi skulle göra i olika dimensioner(en gång va det 1800-talet), det sista uppdraget vi fick skulle ta 24 dagar att klara av, men det va en punkt vi inte klarat av, så jag va jätte rädd att vi skulle vara fast i den där dimensionen, och aldrig få komma vidare(till himlen?).

Det som gav mig den här illamåendes känslan är inte att jag dog, det va efterlivet som skrämmer mig, och den här deja vu känslan jag fick i slutet av drömmen, att jag sett och varit med om det förut "mission faild, du är nu dömd att leva ut resten av dina dagar på denna planet".

Och sen va det "Övernaturliga dietister", där jag va rätt, vaken, på nått sätt, den kändes verklig, jag kunde tänka och prata som om jag va vaken...

So, sammanfattningsvis, en intressant natt och nu känns det som att jag skulle kunna sova 7 timmar till.

GODNATT!

Jag trodde inte att det skulle vara så depprimerande att hitta lägenhet i Gävle, jag trodde seriöst att det skulle vara lätt att få en lägenhet där o.O

Köpoängs fittor.

Och ja min blogg är väldigt emo den här månaden, and guess who's emo in real life? :P

Blöh, ge mig en lägenhet, en dator och ett lungt område, så lovar jag att min emo:ness går ner 70%!

Alltså, wtf?!

Nu har 2 personer den senaste veckan flippat ur på mig angående mitt "beteende", folk jag inte ens har träffat!

Folk jag knappt ens pratar med. Sure jag uppskattar lite kritisism så att man kan växa som person, men det här är ju fan löjligt!

Och det som är löjligt är igentligen att jag inte är arg, jag fattar bara varför inte allt ska hända på en gång. Varför försöker universum krossa mig kända/okända människor?

Blöh, nu blev jag ledsen igen :(

Jag är trött på att folk skriker, och klagar på mig. I need some love too.

Det ser nog ut som jag flyr, och det känns som att jag flyr.

Men om man tar bort "the escape" känslan över det hela, så känns det inte som att jag flyr, jag räddar mig själv.

Jag har så mycket känslor och tankar nu, vet inte riktigt vart jag ska göra av dom.

Försöker tänka på det Nency säger med "björntjänst", men jag har så svårt att ta det till mig.

Det är inte så det fungerar i vår familj, det har varit så här hela mitt liv, och då är det svårt att bara bryta "mönstret", att börja sätta gränser.

Vart är gränsen för tjänst och björntjänst?

Vart sätter man gränsen för att skydda sin mentala hälsa?

Går alla andras hälsa för min?

Lite sånt som försegår i mitt huvud den senaste tiden.

Jag har ingen aning vart denna gräns är, vet du?

Jag orkar inte mer.

I gotta get out of this place.

Hå, en gamal hederlig ångestattack.

Det va några månader sedan sist.

Konstigt, det brukar alltid vara uppenbart varför jag får dom, därför jag föredrar dom över paniksyndromet.

Men nu har jag faktiskt inte en aning, dumt.

Och jobbigt, känner mag/lårmuskler på g!

Satan, vet inte vad jag skulle ha gjort utan Alexi Murdoch - Breathe, den låten har räddat mig många gånger det senaste året.

Keep your head above water, and don't forgett to breathe (8)

Va till sjukgymnasten idag och tydligen va det samma problem som förra gången, mitt bäcken hade "flyttats" igen.

Tydligen tycker mina leder om att flytta på den och göra det ena benet "kortare" än det andra, hence the pain in my höft. Haha, gud  va gammal jag känner mig.

Jaja, nu sitter bäckenet där det ska och båda benen är lika långa, så snart borde höften bli bättre (tantvarning).

Hon kunde dock inte finna nått fel på min handled, vi antar att jag överansträngt den eller nått.

Sedan när alla leder va utsträckta, så fick jag lite info om hur jag ska träna! (haha, välbehövd info!)

Så, nu vet jag lite bättre hur jag ska göra angående springning iallafall <3

OCH! Dom har tydligen ett gym där nere! Hon gav mig the grand tour och sa att jag va välkommen att komma dit och testa. Det ska jag nog göra! :D Saknar att träna.

Hmm, på tal om träning, så behöver jag ny musik till min mp3!

Förslag på pepp musik?