Gryn är ännu värre idag, tur att jag ringde vetrinären imorse...

Jag är ett kontroll freak, jag vill veta allt, men nu dom senaste dagarna har jag märkt det motsatta.

"Jag ringer vet imorgon" har jag sagt till mig själv ett ex antal dagar nu, "hon kan ju bli bättre av sig självt".

Imorse när Ruth tvingade upp mig vid 7.50 insåg jag att jag ljuger för mig själv.

Jag insåg att anledningen till varför jag inte ville ringa va för att jag inte vill veta, för jag är rädd att jag kommer få veta det jag varit rädd för i 6 månader nu.

Hon blir inte bättre, sakta men säkert har hon blivit värre de senaste halvåret.

Förrut har jag blivit sur för att man så "enkelt" avlivar djur när dom är sjuka, för att dom inte får samma rättigheter som oss människor.

Men nu när jag va ute med gryn, såg hennes smärta så insåg jag att det är fel, det är vi som inte har samma rättigheter som dom.

Om jag va svårt sjuk i smärta så skulle jag vilja kunna välja att dö på medicinsk väg, men så kan vi inte göra, vi är människor, vi måste leva i smärta även då vi ska dö av den.

Såg precis en film som heter The Freedom Writers, trodde den skulle vara en sån där typisk "vit lärare kommer till en svart skola med bråkiga ungar och slutar med att hon får pli på dem".

Men icke sa nicke! Man fick se mer ingående hur det är att vara gängmedlem, vilka konsevenser det blir av att säga "nej", att vilja vara en normal unge.

Jag har aldrig riktigt brytt mig om att lära mig om gäng, man har ju alla fördomar redan att man "vet" saker om dem.

Men, man vet nog lika mycket om dessa gäng som man vet om vanliga människor, inte ett skvatt.

Needless to say att jag(+ en mor) halvgrinade ett ex antal gånger under filmens gång.

Och när filmen slutar, så visar det sig att det är baserad on a true story.

The Freedom Writers Diary.

Ibland är välden vacker.

Ucsh, länge sedan jag hade sån här ångest.

Sån ångest som jag hade 24/7 förrut, så bättre har det ju blivit, men fortfarande lika jobbigt när den kommer.

Varje gång den kommer nu för tiden så tror jag alltid att jag har en allergisk reaktion, så jag går alltid igenom vad jag ätit/druckit sen när det är klart så kan jag lägga fram möjligheten att det är gammal hederlig ångest.

Just nu känns det som att min tunga har fördubblats, lika mysigt som vanligt.

Och nu när jag försökte komma på roten till ångesten så va det riktigt uppenbart, för en gångs skull, tror jag.

Har varit lite nedstämd(hör Nencys röst i mitt huvud när jag använder det ordet 'är du verkligen "nedstämd?"') dom senaste dagarna, vilket jag verkligen inte förstår anledningen till.

Ångesten däremot har jag skapat själv, levt farligt i mitt huvud sen igår, haha, gick faktiskt och tänkte igår kväll hur konstigt det va att jag inte fått ångest av det... In my face.

Men, jag har gjort framsteg i alla fall, förrut kunde jag bara tänka såna tankar 1-3 minuter sen fick jag ångest, nu har jag haft dom i mitt hvuvud i 24 timmar.

Darn, nu börjar mitt ansikte domna bort ochså.

Okay, nu...Nu, försöker vi hitta lite pepp musik så att vi kan försöka få lite peppa tankar.

Long time no see.

Känns som att efter all denna tid, så borde jag kunna hantera dem bättre, men icke sa nicke.

Kan inte ens komma ihåg sist det hände, men det jag kommer ihåg är att jag aldrig mådde bättre efter dem.

Vilket jag gör nu, konstigt nog, efter ca 30 mins hysterisk grinande, hyperventilerande, "hjärtattacker", och så det där awesome plötsligt-tryck-över-bröstet-som-gör-att-jag-inte-kan-andas grejen.'

Men jag är rätt trött, på det här halvåret, en katastrof efter den andra.

Meningen "jag orkar inte mer" pluppar upp var och varanan dag i huvet, och en enorm hjälplöshet.

Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Hur accepterar man döden? Hur hanterar man att dom man älskar mest är i smärta?

Och framför allt, hur hanterar man allt kaos utan att bli galen/ge upp livet?

Blev helt plötsligt på riktigt WÄH humör, saknar människor.

Eller plötsligt kanske det inte är, med tanke på att jag har rensat bland gamla grejer hela veckan, dvs hittat massa skol grejer med saker som "i love clabbe" på, undrar vem som skrev det...

Haha, det va fina tider det.

Synd att jag inte uppskattade mina vänner så mycket som jag gör nu i äldre dagar, kanske därför jag har tendenser att leva i det förfluta, för att jag vill ändra det, menmen, bara att se framåt nu!

Har ochså haft en uppenbarelse, jag har förlorat 2 år av mitt liv.

Seriöst, jag har inte gjort nånting i 2 år nu, bara suttit hemma och varit livrädd för allt och alla.

I mitt huvud är jag fortfarande 20.

Så nu när jag har förstått det, att 2 år har gått så inser jag ochså hur många människor som har försvunnit ur mitt liv utan att jag har märkt det. Är som att jag har haft en slöja för ögonen, och nu när den försvunnit så ser jag allt, men jag vet inte riktigt vad jag tycker om det jag ser.

Jag vet bara att jag är sjukt tacksam för de människor som faktiskt har orkat stanna med mig de senaste 2 åren, att jag inte kunnat umgås som folk, få ångest för ingenting.

Jag skulle inte kunnat klara det utan dig, så från djupet av mitt hjärta säger jag tack!

Trodde det skulle bli bättre av att åka till Stefan och Elisabeth, så man fick nånting annat att tänka på.

Men nej, smärtan och den här sickening olust-känslan satt kvar.

Smärtan i magen försvann kort efter att vi kommit hem, men har fortfarande den där olustiga känslan...

Som att nånting dåligt ska hända?(som känslan innan en panikattack)

Jag vette fan, känner mig som överkörd av en buss, stressad utan anledning och natt ångesten är tillbaks.

Om man ska se på det från en logisk synvinkel, så finns det två möjliga saker som kan orsaka detta, och nu har det väl blivit så att de båda har krockat med varandra och skapat en supernova i mitt skära psyke som agerar därefter.

Tror dom flesta vet att jag va något av en tablett missbrukare i gymnasiet, kunde knapra i mig både, alvedon, ipren, citodon, allt jag fick tag i.

Efter tag blev det bara av vana, 2 tabletter till frukost, 2 tab till lunch, 2 tab till middag and so forth. Det tog runt 3 år innan jag insåg vad jag gjorde.

Och då bestämde jag mig för att sluta, vilket va lättare sagt än gjort. (Jag tog ju tabletterna av en anledning.)

Jag kommer inte ihåg så mycket av när jag slutade, bara att jag hade skyjävla huvudvärk(som vanligt) och att det drog i fingrarna efter tabletter. Ucsh, fy fan va svårt det va att heja sig.

Jag tror det inte är förens nu jag börjar inse vilken effekt det har haft, back then sa jag ju alltid att alvedon aldrig fungerade och citodon gjorde sitt jobb till 20% kanske.

Använder inte smärtstillande ofta nu, nån gång i halvåret kanske.

Men idag hade jag så ont i magen, men jag skulle bestämt till marknaden och köpa nougat! Så då tog jag en citodon(vet inte om jag tog 1 eller 2 back then utan effekt), då sa mor: ska du verkligen ta en hel? en halv brukar fungera för mig, då blir jag lite yrr.

Och då svarade jag ju såklart: Nej, dom funkar ju aldrig på mig annars så.

Så då tog jag en hel, och kände inget, som vanligt.

Efter 5 minuter känner jag hur det börjar svaja i huvet, känns som att jag druckit en stor stark, OCH smärtan i magen försvinner sakta men säkert.

Vilken känsla :)

Började tänka om jag ska fixa citodon som jag kan ta, eftersom det fungerade nu. Men det kanske är dumt att chansa, är ju sjukt beroende framkallande.

Det får bli i nödfall!

Och lite allmänt, så är jag fortfarande lite stött på mig själv. När jag ser grynet leka ute med stenar och kottar får jag ett sting av skuldkänslor och tanken "gud...att bara för några dagar sedan tänkte jag avliva henne. va fan tänkte jag med?". Sjukt vad man kan tänka när man mår dåligt, är stressad, har ångest och försöker klura ut livsviktiga beslut klockan 4 på natten.

Urg, kollade precis upp dom där kurserna i stockholm igen.

Verkar som att det kommer kosta en shiny penny, eller 20 000 rättare sagt.

Introduktionskurs: 4 950 kr.

Steg 1: 5 950 kr.

Steg 2: 5 950 kr.

Steg 3: 5 950 kr.

Summa: 22 800 kr.

SOOOO... Jag SKA gå dessa kurser, det är det enda jag vet med säkerhet i livet, Frågan är bara vart man ska få dessa pengar ifrån O.O

I och för sig, sista kursen lär jag nog vänta ett tag med, med tanke på att man behöver 80 timmars praktik innan man gör den.

Men, jag skulle ochså kunna åka upp till norrland och praktisera där, då skulle jag bli klar under en vecka säkerligen.

Om jag delade upp kurserna på typ 2 år kanske det skulle gå...