Pratade med mor tidigare om min "Gryn ritual".

Det har gått en månad nu, men det är inte förren idag jag känner att min ritual kanske är lite, destruktiv.

Men samtidigt, känns det som att jag behöver den. För den här veckan har det varit ett enda stort förnekelse maraton, nu känns det som att fredagar är dom dagarna jag riktigt förstår att hon är borta.

Därför känner jag att jag behöver ritualen. Men, det jag oroar mig över, kan jag känna skillnaden mellan hälsosamt sorgarbete och destruktivt?

Jag vet att jag måste gå vidare, men det tar emot. Jag vill att hon ska leva vidare i alla minnen omkring mig, då känns hon inte lika, borta.

18:30, nu dog du.

Igår kväll, blev det nått fel i mitt huvud.

Jag mådde rätt bra, men när jag skulle släcka ner så såg jag urnan..."Grynet 2002-04-05/2012-06-08".

Blev som en smäll i min själ, och så blev jag förbannad.

Gick och la mig sur, och sa inte godnatt åt gryn. (började säga godnatt åt gryn & ruth för nån månad sedan när jag trodde att gryn skulle dö i sömnen).

Nu hela dagen idag har jag varit off, och blivit sur varje gång jag sett urnan.

Okej, nu orkar jag inte skriva alla saker som har fått mig att nästan gråta idag, so let's wrap this up.

När vi åkte från Avesta så utbrast mor helt plötsligt "men gud, det är ju 3 veckor sedan idag sen gryn"...Då, insåg jag varför jag va så putt, måste väl ha insett det undermedvetet.

Så nu har jag gråtit största delen av denna fredag, och cursat torti för att hon inte lever.

Jag brukade gilla fredagar...

18:30, Nu dog du, hejdå Tortis, love you.

Smart att sitta och läsa ens egen blogg och peppra på en med mer ångest, smart indeed!

Fick plötsligt mer ångest för typ en timme sedan, tror jag vet vad det beror på.

Mor bad mig att ta reda på en gamal yogurt, och när jag såg den insåg jag att det va den jag köpte åt gryn.

Fick flashbacks från när jag satt på golvet med henne och tvingade i henne med den där sprutan, och vilka mordiska blickar hon gav mig...Good times.

Efter det satt jag och kollade på Ghost whisperer, och det va en replik som fasnade.

Va en man vars son dött i Irak, han hade fått hem en låda med sonens saker, men han hade inte klarat av att ens kolla i lådan.

"Because if i open that box, it becomes so final, he is really not coming back".

Så jag känner med alla "sista" saker nu, som att slänga en yogurt, ta bort koppen hon åt mat ur.

Det känns som att ju mer saker jag gör, ju mer försvinner hon.

Om jag tar bort allting, så kommer hon verkligen inte tillbaka.

Inatt precis när jag skulle släcka lampan och sova, så såg jag din bild som mor så snällt satt brevid min säng. Och helt plötsligt insåg jag hur tomt det va i sovrummet, jag kände Ruth brevid mig. Och när jag insåg att jag inte skulle känna dig i fotändan, så brast det.

Tror jag grinade i en timme, har aldrig kännt en sån tomhet förrut. 

Inge bättre på Torti fronten idag heller.

Känns som att det blir för många "sista" nu, "sist vi klippte era klor levde gryn" "sist jag använde Todd(värme kudde) så levde Tortis"...

Drömde om henne inatt igen, att jag va hemma hos far, och Tortis kropp låg där, jag viste att hon va död.

Helt plötsligt började hennes kropp glida ner på golvet, och BAM, jag flippade ur för jag ville inte se hur stel hennes kropp va. Innan nån hann ta upp kroppen så förväntade jag mig att hon bara skulle gå upp, och så gjorde hon det, lite stelt och vingligt. Och jag tog upp henne, kramade henne, pussade henne, och innan jag han dra tillbax hennes öron och pussa henne mellan ögonen vaknade jag.

Det är nog drömmarna som gör att jag är så weepy nu, jag inser mer att jag aldrig kommer träffa henne igen.

Jag och mor satt nyss och pratade om henne igen, kändes som att hon va inne i köket då. Och så tog hon upp när far va här dagen hon skulle avlivas. Jag vet att far är okänslig, så jag BAD honom att va försiktig med henne, men han fortsatte som innan, då började jag grina hysteriskt(för jag såg smärtan och obehaget i hennes ögon)...och han fortsatte.

Min hund, min bäbis, min lilla Tort, skulle dö inom nån timme, och han kunde inte gå ur sitt ego.

Att få höra mor berätta hur jag reagerade fick mig att grina lite grand, att återuppleva den där hjälplösheten igen va inte kul, och ju mer jag tänker på det, ju mer vill jag träffa min far och ge honom en fet jävla smäll! För vad han gjorde mot gryn OCH för vad han gjorde mot mig!

Nej, nu tänker jag gå, innan jag slår sönder en vägg eller två.

För exakt två veckor sedan levde du.

Sure, du va medvetslös, men du levde. I det ögonblicket, när du fått lugnande, och bara låg där så fridfullt, no pain, så ångrade jag mig, jag ville bara att du skulle leva några dagar till, bara lite mer tid tillsammans.

Men jag insåg rätt så fort, att så fort du vaknat igen så skulle du vara i helvetet igen. Att det va inte för din skull jag ville ha tillbax dig, det va för min skull, för jag förstår inte hur jag ska leva utan dig.

18:30, nu dog du.

Vid den här tiden, för 14 dagar sedan levde du.
Vid den här tiden satt vi i bilen påvägen hem från vetrinären...Och jag räknade sekunderna tills smärtstillandet skulle börja fungera för dig. Min själ revs i bitar när du skrek i smärta, hjälplösheten över att inte kunna hjälpa dig, att bara kolla på medans du led alla helvets kvarl.
När vi väl va hemma, ville jag inte ta dig ur bilen innan smärtstillandet börja fungera, så vi satt utanför huset i bilen, i värmen, jag grät floder och kunde inte torka mina tårar för jag ville inte störa dig, ville inte att du skulle få mer smärta.
11:55 skulle ditt smärtstillnade börja fungera, känns inte som att det gjorde mycket skillnad. Jag har aldrig sett så mycket smärta i nåns ögon som jag gjorde i dina den dagen...Dom månaderna rättare sagt.
Låg i soffan här för nån kväll sedan med svår ångest, och min arm åkte ner på sidan nära golvet, min instinkt va att dra upp den fort ”annars kommer grynet snart och slickar på den”.
Jag vet att du är borta, mitt huvud vet, jag kommer ihåg hur kall din kind va...Men jag förstår inte, /hur/ kan du bara va borta? Varför får jag inte träffa dig igen? Varför ligger du inte i sägen när jag sover? Hur kunde du vara här ena sekunden och sedan försvann du bara?
Vart tog du vägen?
Varför är du inte bara här, så att jag kan dra tillbax dina parabolöron och pussa dig mellan ögonen som jag brukade göra.
Varför är du inte här och slickar bort mina salta tårar?
Mitt hjärta brast när danielli hade gett dig lugnandet, och du låg i soffan, jag och jennifer grät som små barn, och så torkade jag bort en tår från mitt ansikte och din sista akt i detta helvetes liv slickade du bort din nannas tårar, sen va du borta...kommer ihåg att jag försökte väcka dig efter nån timme, ruskade om dig lite våldsamt, men du vaknade inte.

Igår kväll kom jag på varför jag känner lukten av död gryn i vardagsrummet, det är dom jävla blommorna...

Im not going crazy! :')

Anyway, imorgon kväll blir det off to Falun och hämta Gryn. Vad konstigt det låter, som att hon bara har varit på semester.

För 25 timmar sedan levde du.