Sist jag va på en begravning så va det en 18-19 årig flicka som tagit livet av sig, kände henne i runt 7 år tror jag. Dom senare åren hade vi knappt nån kontakt, och ändå när de började spela The show must go on och nån james blunt låt, så grinade jag som som en nyfödd. Hysteriskt.

Men nu, när det va en kvinna jag känt /hela/ mitt liv... Jag vet inte, känns som att jag har nån känslomässig förstoppning. Jag vill grina hela tiden, but i just can't get there.

Jag trodde verkligen att jag skulle kunna göra det på begravningen, med alla tragiska låtar, och se kistan, but no dice... As usual.

När jag satt där och lyssnade på Knocking on heavens door, och några andra låtar så kom jag på mig själv med att känna en enorm tomhet, nästan apatisk... Kanske anledningen till varför jag inte kan grina är för att jag inte kan/vill inse att mormor faktiskt är död.

Och det lämnar den här okända tomheten inom mig istället.

Försöker komma på vad jag ska ha för kläder på mig på begravningen på torsdag.

Hade tänkt att ha på mig ett par pumps jag fick av mormor, men det kanske blir lite kallt...Fast, vi kommer ju inte vara ute så mycket.

Jag har faktiskt börja sakna henne, inser nu att jag aldrig kommer höra hennes röst igen.

Nu när jag väl har klippt mig(för att hålla mitt löfte till henne), så är det lite depprimerande att inse att hon aldrig kommer få se det.

Så uppfylld med kärlek så det är inte sant!

Stunder som denna gör livet värt att leva, att ha någon som förstår en, som gör en hel.

I love my Special Agent <3

Träffade Special agent och Mr.JagHarJuIngaKänslor(haha, föörlåt!) igår, och när vi skulle skiljas så insåg jag hur mycket jag saknat henne.

Nästan ett år sedan vi träffades sist, så nu när man träffades igen blev det som en bitchslap *varför träffas vi inte oftare?*. För att jag är cepe och har ångest hela tiden.

Efter att ha stängt in mig i 2 år så slog det mig igår, jag saknar människor! Jag saknar faktiskt att vara ute bland människor, att bara umgås.

Det känns skönt, att veta att jag har lite mänsklighet kvar!

Så efter mötet igår så blev jag  mer pepp på att ta itur med lägenheten, får helt enkelt ta allting som det kommer, ekonomin kommer inte bli bättre bara för att jag oroar mig.

Dags komma ur min ångest boning, och leva igen. O.O

Tack Special Agent, för att du orkar bry dig efter allt. För att du alltid bryr dig när jag är Kapten Emo, du är beviset för att det fortfarande finns ljus i denna mörka värld. Tack för att du finns <3

Ja, jag vet inte riktigt vad jag vill skriva nu.

Jag är uppröd.

Har varit lite over the edge i några dagar nu, och det känns som att min bägare håller på att rinna över.

När folk(det & det) pratar så nickar jag och halvlyssnar, men på insidan skiker jag.

Och jag förstår inte hur dom inte ser det. Att jag vill inte höra, jag vill inte se, jag drunkar och du hjälper genom att hälla mer vatten över mitt huvud.

Antar att jag är bättre på att dölja mina känslor än jag tror.

Men min kropp börjar känna av det, min mage håller på att kollapsa igen, ångesten blir bara värre för var dag.

Och varje gång jag försöker komma på en lösning får jag bara panik, för det är så många problem, känns som att mitt huvud ska explodera.

Så, då tänker jag: fuck it, det är inte mitt ansvar, alla har sitt eget personliga ansvar över sina liv, och det är inte mitt ansvar om den inte söker hjälp, eller bara ger upp.

Jag orkar inte.

Jag har inte ens fått tid att sörja mormors död, för jag är "on call" 24/7.

What's the point of fighting? It never get's better anyway. *giving up and going to emo-wonderland*

Den här dagen har bitch slapat mig sedan innan jag gick upp idag, men jag lät inte det störa mig för mycket.

Jag störde mig inte för mycket på att jag har sovit ungefär 3 timmar pga tron av att spöken va i mitt rum.

Jag störde mig inte på att när jag väl fick sova, va det ett mardröms maraton.

Jag störde mig inte på att Ruth hoppade ner i toaletten och jag fick lov att duscha henne.

Jag störde mig inte på att jag blev sen på morgonen.

Jag störde mig inte på att mitt busskort inte fungerade av nån anledning.

Jag störde mig inte på att jag hade tagit fel dag och åkte till fagersta i onödan.

Jag störde mig inte på att bussen inte gick när jag trodde att den skulle gå, och fick vänta i 1 och 1 halvtimme.

Jag störde mig inte när min mp3 slutade fungera mitt i Madonna's Like a prayer.

Men, när min mobil slutade spela min musik, och antydde att "SD kortet blev oväntat borttaget",DÅ störde jag mig!

Så, nu lägger jag ner illusionen av att detta kan bli en bra dag.

*in Wonderland, do not disturb*

Förstår fortfarande inte att du är borta.

Jag är så trött att jag skulle kunna somna right here and now.

Men jag kan inte förren jag fått ut detta.

Du är en two faced bitch, och precis när jag lägger ner garden för dig så spottar du en i ansiktet.

Vår släkt är inte perfekt, det ska gudarna veta, men du...Du tar alla pris.

Att du inte ens kan uppföra dig vid times like this visar verkligen hur mogen och vuxen du verkligen är på insidan, ett BARN skulle uppföra sig bättre än vad du gjorde idag.

Jag skäms över att vara släkt med dig.